sig inte för — hon vände sig så hastigt om. Men sedan tänkte han inte på någonting annat än att han ändå borde ha hjälpt henne med blommorna. — »Vad talar ni båda om?» frågade han Ingrid. — »Om ingenting.»
När de andra väl hade lagt sig, klädde han sakta på sig igen och gick ut. Det var en vacker afton, mild och stilla; himlen hade ett tunt täckelse av blågråa skyar, här och där sönderslitna, så att det var, som om någon fick skåda ut ur det dunkla blå som ur ett öga. Ingen stod att upptäcka omkring husen eller längre bort; men i gräset åt alla håll spelade gräshopporna. En ängsknarr lät höra sig till höger och fick svar från vänster, varpå det började en sång i gräset från plats till plats, så att honom, som vandrade, föreföll det, som om han hade ett talrikt sällskap, fastän han inte såg en enda. Skogen drog sig blå, sedan allt mörkare och mörkare, upp emot fjällsidan och liknade ett vidsträckt dimhav. Men därifrån hörde han orren spela och flaxa upp, en enstaka kattuggla skrika och forsen kväda sina gamla, hårda rim starkare än någonsin — nu, när allting hade lagt sig till ro för att höra på honom.
Thorbjörn såg bort emot Solbacken och vandrade vidare. Han vek av från de vanliga vägarna, kom fort fram och stod snart i den lilla trädgård, som Synnöve rådde om och som låg rakt under det ena vindskammarfönstret, just det, innanför vilket hon sov. Han lyssnade och spejade, men allt var stilla. Då såg han sig om i trädgården efter arbetsredskap och fann ganska riktigt både spade och kratta. Uppgrävning av en säng var påbörjad; bara ett litet hörn var färdigt, men i det voro redan två plantor satta,
