och han var färdig, satte han sig ned och funderade på ett och annat. Det var nog mest det, man pratade om i bygden, som han tänkte på; han sträckte ut sig på ryggen i den röda och bruna ljungen, och med händerna under huvudet gav han sig till att stirra upp mot himlen bakom de lummiga trädkronorna. Det gröna lövet och barren flöto ut över den i en skälvande ström, och de mörka grenarna, som skuro igenom, drogo upp sällsamma, vilda teckningar däri. Men himlen själv sågs endast, när ett blad fläktade åt sidan; längre bort mellan de kronor, som ej nådde varandra, bröt den fram som en bred älv i nyckfulla bukter och rann vidare. Detta bragte honom i stämning, och han började tänka på det, som han såg.
Björken log åter med tusen ögon upp emot granen; furan stod där med tyst förakt och stack ut sina vassa nålar åt alla håll. Ty efter hand som luften började bli mera smeksam, kvicknade flera och flera tynande skott till, sköto högt upp och stucko sitt friska lövverk rakt i näsan på furan. — »Var höllo ni månntro till i vintras?» frågade furan, fläktade sig och svettades kåda i den odrägliga hettan. »Det är nästan för galet — så här långt norrut — fy!»
Men så var det en annan gammal gråskäggig tall, som såg upp över alla de andra och till och med kunde böja en fingerrik gren nästan lodrätt ned och ta en dristig lönn i kalufsen, så att den darrade ända ned i knävecken. Denna famntjocka tall hade människorna kvistat allt längre och längre uppåt, tills den en gång, trött och led därpå, med ens sköt sådan fart i höjden, att den spinkiga granen bredvid blev rädd och frågade honom, om han inte kom ihåg vinterstormarna.
