Men de kommo båda ned, och rakt på honom! De talade ej med varandra, utan började på med att hämta kvistar. Tallen vidgade om möjligt ut sig ännu mera — det fanns då heller ingen, som kunde hindra honom därifrån.
Men bland de övriga skogsträden blev det nu ett ivrigt pratande, när de sågo den ära, som vederfarits stortallen. Där var sålunda en liten täck björk, som stod och speglade sig över en tjärn och trodde, att hon hade rätt att vänta litet älskog av en gråvit ärla, som hade för vana att sova middag i hennes krona. Hon hade doftat ärlan rakt upp i näbben och klibbat fast småkryp vid sina blad, så att de voro lätta nog att fånga. Ja, slutligen hade hon i värmen byggt och fogat samman ett tätt litet hus av kvistar, betäckt med friska blad, så att ärlan ämnade verkligen inrätta sig där över sommaren. Nu däremot — örnen hade slagit sig ned i stortallen, och ärlan måste flytta. Det var en bedrövelse! Hon sjöng en drillande avskedssång, men helt sakta, så att inte örnen skulle märka det.
Bättre gick det inte några småsparvar borta i en aldunge. De hade fört ett sådant förskräckligt leverne där, att en trast tätt bredvid, uppe i en ask, aldrig fick somna i rättan tid, utan ibland blev topp tunnor rasande och trätte. En allvarlig hackspett i trädet näst intill hade skrattat, så att han nära på hade trillat av grenen. Men så fingo de syn på örnen i stortallen! Och trasten och småsparvarna och hackspetten och allting, som flyga kunde, måste åstad hals över huvud, över och under grenarna ... Trasten svor på, där han flög, att han aldrig mera skulle hyra så, att han fick sparvarna till grannar.
