Ingrid. Han vände sig mot henne och skrattade. — »Sch!» sade han. »Som sagt — månget kan leka en i hågen ... Har du talat med Synnöve i dag?» — »Ja, hon har redan dragit till sätern.» — »I dag?» — »Ja.» — »Med Solbackehjorden?» — »Ja.» — »Tralala!»
Och solen ser ned på trädet sitt,
Triumlire!
»Står du där, du skinande guldet mitt?»
Triumlit, triumlat!
Fågeln vakna’, for upp:
»Vad är på färde?»
»I morgon släppa vi ut kreaturen», sade Ingrid; hon ville vända hans tankar åt annat håll. — »Jag skall vara med om att driva», sade Thorbjörn. — »Nej, far skall själv vara med», sade hon. — »Jaså», sade han och teg. — »Han frågade efter dig i dag», sade hon. — »Gjorde han det?» sade Thorbjörn, skar av en kvist med sin slidkniv och började tälja på den. — »Du skulle språka oftare med far än du gör», sade systern milt. »Han håller mycket av dig», tillade hon. — »Det kan nog hända», sade han. — »Han talar ofta om dig, när du är ute.» — »Desto mera sällan, när jag är inne.» — »Det är din egen skull.» — »Det är nog möjligt.»
»Så där skall du inte tala, Thorbjörn; du vet själv, vad det är emellan er.» — »Vad är det då?» — »Skall jag behöva berätta om det?» — »Det kommer väl på ett ut, Ingrid; du vet, vad jag vet.» — »Ja visst, du driver för mycket omkring på egen hand; det vet du, att han inte tycker om.» — »Nej,
