han ville nog helst hålla mig i armen.» — »Ja, i synnerhet, när du slåss.» — »Skola då människor få lov att göra och säga precis vad de vilja?» — »Nej, men du kan ju också gå litet ur vägen; det har han själv gjort och blivit en ansedd man på det sättet.» — »De ha nog inte heller plågat honom så mycket.»
Ingrid teg en stund; så fortsatte hon efter att ha sett sig om: »Det tjänar väl ingenting till att komma in på detta igen, men ändå — där du vet, att ovänner väntas, bör du hålla dig borta.» — »Nej, just där vill jag vara. Jag heter inte Thorbjörn Granliden för inte.» — Han hade skalat barken av kvisten; nu skar han den tvärs utav. Ingrid satt och såg på honom och frågade en smula långdraget: »Skall du till Nordhaug om söndag?» — »Ja.» — Efter att ha tegat en stund utan att se på honom, sade hon igen: »Vet du, att Knut Nordhaug har kommit hem till sin systers bröllop?» — »Ja.»
Nu såg hon på honom: »Thorbjörn, Thorbjörn!» — »Skall han ha mera lov nu än förr att gå emellan mig och andra?» — »Han går inte emellan; inte mera än andra vill.» — »Det vet du mycket väl.» — »Själv säger hon i alla fall ingenting.»
»Åh, så du kan prata», sade Ingrid, såg misslynt på honom, reste sig och tittade sig om. Han kastade sina kviststumpar, stack kniven i slidan och vände sig emot henne: »Hör på — jag är ibland utledsen på detta. Folk talar hedern både av mig och henne, därför att ingenting går öppet till. Och å andra sidan — jag är ju heller aldrig på Solbacken, därför att föräldrarna inte kunna med mig, säger hon. Jag får inte hälsa på henne såsom andra pojkar hälsa på hos sina flickor, därför att hon nu är en av de heliga
