— kantänka!» — »Thorbjörn!» sade Ingrid och blev litet orolig, men han fortfor: »Far vill inte lägga in något gott ord för mig; förtjänar jag henne, så får jag henne, säger han. Prat, bara prat på den ena sidan — och intet vederlag för pratet på den andra ... Ja, jag vet inte en gång, om hon verkligen —»
Ingrid ryckte till och lade handen över hans mun, i det hon såg sig om. Då böjdes buskarna åter åt sidan, och någon högväxt och smärt trädde fram, blossande röd; det var Synnöve.
»God afton!» sade hon. Ingrid såg på Thorbjörn, som om hon ville säga: där kan du se! — Thorbjörn såg på Ingrid, som om han velat säga: det skulle du inte ha gjort. Ingen såg på Synnöve.
»Jag får väl lov att sätta mig litet, jag har gått så mycket i dag.» — Och hon satte sig. Thorbjörn vände på huvudet liksom för att se, om det var torrt, där hon satte sig. Ingrid hade låtit ögonen fara nedåt Granliden, och nu ropade hon med ens: »Åh, nej, åh nej! Fagerlin har slitit sig och går mitt i det nyplöjda! Det stygga kräket! Kjelleros också! Nej, nu blir det för tokigt, det är minsann nödvändigt, att vi snart komma upp på sätern!» Och så började hon springa utför backarna utan att säga farväl en gång.
Synnöve reste sig genast. — »Går du?» frågade Thorbjörn. — »Ja», svarade hon, men hon blev stående.
»Du kan gärna vänta litet», återtog han utan att se på henne. — »En annan gång», svarades det sakta. — »Det kan dröja länge till dess.» — Hon såg upp; han såg nu också på henne, men det drog om en stund, innan någondera talade. — »Sätt dig igen», sade han litet förlägen. — »Nej», svarade hon och
