Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

Nordhaug. Det var ett par dagar efter bröllopet, men som detta skulle stå i dagarna sex, nådde ännu, rätt som det var, skott och enstaka rop från de allra kraftigaste upp till dem. — »De har det muntert där», sade Ingrid. — »Jag skall inte missunna dem», sade Synnöve och tog sin stickstrumpa. — »Det skulle ändå vara nöjsamt att vara med», sade Ingrid, som satt på huk och blickade ned bortåt gården, där människor gingo fram och tillbaka mellan husen — några bortåt visthusboden till, där väl bord med mat stodo uppdukade, andra parvis längre från dem och i förtroligt samtal.

»Jag vet just inte, vad man längtar efter där borta», sade Synnöve. — »Jag vet det knappast själv», sade Ingrid, vilken satt som förut. — »Det är väl dansen», tillade hon därpå.

Synnöve svarade ingenting. — »Har du aldrig dansat?» frågade Ingrid. — »Nej.» — »Tror du då, att det är synd att dansa?» — »Jag vet inte riktigt.» — Ingrid talade ej mera därom genast, ty hon kom ihåg, att haugianerna strängt förbjödo dans, och föräldrarnas förhållande till Synnöve i det avseendet ville hon ej vidare ge sig in på. Men huru nu tankarna gingo, så sade hon efter en stund: »Bättre dansare än Thorbjörn har jag aldrig sett.» — Synnöve dröjde litet, innan hon sade: »Ja, han lär dansa bra.» — »Du skulle se honom dansa», utbrast Ingrid och vände sig mot henne. Men Synnöve svarade hastigt: »Nej, det vill jag inte.»

Tonen gjorde Ingrid en smula häpen. Synnöve böjde sig ned över sin stickstrumpa och räknade maskorna. Med ens lät hon stickstrumpan falla i knäet, såg ut rakt framför sig och sade: »Så

52