Se, älven hoppar mot blänkande hav,
hopp, du gosse så yr; där väntar din grav!
Se, björken vajar för vindarnas kast;
vaja, du mö så vän! — Vad var det som brast?»
»Det är sådana underliga visor, du sjunger»,
sade Synnöve och upphörde med dansen. — »Jag
vet knappast vad jag sjunger; Thorbjörn har sjungit
dem.» — »Det är en av Bents visor — han, som
suttit inne», sade Synnöve, »jag känner igen dem.»
— »Är det en av dem?» frågade Ingrid och blev litet
rädd. Hon såg rakt framför sig och sade ingenting;
plötsligt varsnade hon någon nere på landsvägen.
»Du — där åker någon ned från Granliden och tar av in på stora landsvägen.» — Synnöve såg också dit. — »Är det han?» frågade hon. — »Ja, det är Thorbjörn, han skall till stan.»
⁎
Det var Thorbjörn och han åkte till staden. Den
låg långt borta, han hade stort lass och körde
därför i sakta mak framåt den dammiga vägen.
Denna löpte så, att den kunde ses från sätern, och då
han nu hörde det ropa där uppifrån, förstod han,
vem det var, steg upp på lasset och hojtade
tillbaka, så att det ekade bland fjällen. Då spelade det
på lur ned till honom, han satt och lyssnade, och då
tonerna tystnade, reste han sig igen och hojtade. Så
gick det ett långt stycke, och han var glad till mods.
Han såg på Solbacken och tyckte, att den aldrig legat
i så mycket sol som nu.