Men medan han satt där och betraktade den, glömde han alldeles hästen, så att den gick som den ville. Då spratt han till vid att djuret gjorde ett tvärt kast åt sidan, så att den ena skakeln bröts utav, och hästen åstad i vilt trav ut över Nordhaugägorna, ty det var över dem, som vägen gick. Han reste sig i vagnen och höll igen; det blev en strid emellan honom och hästen — den ville ut över ett brant stup, och han höll emot. Han fick hästen så långt, att han reste sig på bakbenen, och då hoppade han av och grep, innan hästen åter satte av, tag om ett träd — och då måste hästen stå. Lasset var delvis avstjälpt, den ena skakeln tvärs utav, och hästen stod och skälvde.
Han gick fram till honom, fattade honom vid betslet och talade vänligt till honom; han vände honom genast för att vara säker för det branta stupet, om han skenade i väg på nytt. Stå stilla kunde han ej, så uppskrämd som han var, och Thorbjörn var tvungen att halvspringande följa honom längre och längre framåt, ända upp till vägen igen. Han sprang då förbi sina egna tillhörigheter, som lågo där kringkastade, träkärlen sönderslagna och innehållet delvis fördärvat.
Hittills hade han varit upptagen av faran — nu började han förstå följderna och blev ond. Han fick klart för sig, att det ingen stadsresa blev av, och ju mera han tänkte efter, desto ondare blev han. Uppkommen på vägen ryckte hästen till ännu en gång, försökte så göra ett nytt kast för att slita sig lös — men då bröt vreden ut. Medan han med den vänstra handen höll i betslet, gav han honom med den högra över länderna slag på slag, slag på slag av sin stora
