piska, så att hästen blev ursinnig och satte frambenen mot hans bröst. Men han höll honom från sig och slog honom nu än värre än förut, av alla krafter, varvid han använde tjockändan av piskan.
»Jag skall lära dig, din istadiga krake!» — och så slog han. Hästen gnäggade och skrek, han slog. — »Hej, här skall du få känna på en näve, som är stark!» — och så slog han. Hästen fnyste, så att skummet rann ned över hans hand, men han slog. — »Detta skall vara första och sista gången, din krympling, där har du mera; hej, din usla märr, du skall få känna på piskan!» — Och så slog han. Under tiden hade de vänt sig, hästen gjorde ej längre motstånd, utan skakade och darrade för varje rapp och böjde sig gnäggande, när han såg piskan närma sig i luften.
Då blev Thorbjörn liksom litet skamsen — han hörde upp. I detsamma fick han syn på en karl, som satt på dikeskanten, stödd mot armbågen, och skrattade åt honom. Han visste inte, hur det gick till; det blev nästan svart för hans ögon, och med hästen vid handen rusade han emot honom med lyft piska. — »Jag skall ge dig någonting att skratta åt!» — Slaget föll, men träffade blott till hälften, eftersom mannen med ett rop vältrade sig ned i diket. Här blev han stående på alla fyra, men vred på huvudet, skelade åt Thorbjörn och drog munnen på sned till ett skratt — men själva skrattet hörde man ej. Thorbjörn studsade — detta hade han sett förut. Jo, det var Aslak.
Thorbjörn visste icke varför, men han kände en kall rysning utefter ryggen. — »Det är väl du, som har skrämt hästen för mig båda gångerna», sade
