han. — »Jag låg bara och sov, jag», svarade Aslak och lyfte litet på sig, »och så väckte du mig, då du väsnades och bar dig åt som en galning med hästen din.» — »Det var du, som gjorde den galen, alla djur äro rädda för dig.» — Och han klappade hästen, som var så svettig, att det dröp utav honom. — »Han är väl nu i alla fall räddare för dig än för mig; så har jag nu ännu aldrig farit fram med någon häst», sade Aslak — han stod nu på knä i diket. — »Var inte för grov i mun!» sade Thorbjörn och hötte med piskan. Då reste sig Aslak och kravlade upp.
»Vad är det du säger? Jag grov i mun? Nej! — — Vart skall du hän, som åker så fort?» sade han med inställsam röst, i det han närmade sig, men raglade åt ömse sidor, ty han var full. — »Jag slipper nog fara längre i dag», sade Thorbjörn, som höll på med att spänna från hästen. — »Det var riktigt tråkigt det», sade Aslak och närmade sig ännu mera, i det han tog åt mössan. — »Gud bevare mig», sade han, »en sån stor, grann karl du har blivit, sedan jag såg dig sist.» — Han höll båda händerna i fickorna och stod så gott han kunde och betraktade Thorbjörn, som ej kunde få hästen lös från resterna av vagnen.
Thorbjörn behövde hjälp, men han kunde ej förmå sig att bedja den andre därom, ty Aslak såg otäck ut. Hans kläder voro nedsölade från diket, hans hår hängde tovigt under en blanksliten hatt, som var bra nog gammal, och ansiktet, ehuru delvis det välbekanta, var nu ständigt förvridet till ett grin. Ögonen höllos ännu mera slutna, så att han måste luta huvudet en smula bakåt och gapa något med
