munnen, när han såg på en människa. Alla drag hade blivit slappa, och hela gestalten hade liksom styvnat, ty Aslak drack.
Thorbjörn hade ofta nog sett honom förut, vilket Aslak låtsade som om han ej visste. Som gårdfarihandlare hade han vandrat bygden runt och var gärna med, där det rådde skämt och munterhet, ty han hade många visor att sjunga, berättade bra och fick brännvin i stället. På så sätt hade han nu varit med om bröllopet på Nordhaug men hade, som Thorbjörn sedermera fick veta, funnit rådligast att hålla sig undan en stund, sedan han efter sin vana fått folk i luven på varann och det hotade att gå ut över honom själv.
»Du kan lika så väl binda honom fast vid vagnen som skära av linorna», sade han, »du blir i alla fall tvungen att ge dig upp till Nordhaug för att få skadorna hoplappade.»
Thorbjörn hade nog tänkt detsamma, men han hade inte riktigt velat tänka det. — »Det står ett stort bröllop där», sade han. — »Därför också stor hjälp», svarade Aslak. Thorbjörn stod litet villrådig, men utan hjälp kunde han varken komma fram eller tillbaka, och då var det ju bäst att gå upp på gården. Han band fast hästen så länge och gick. Aslak kom efter; Thorbjörn vände sig om och såg på honom. — »Så får jag gott följe till bröllopsgården igen», sade Aslak och skrattade. Thorbjörn svarade honom ej utan gick fort. Aslak kom efter, sjungande:
»Där draga två bönder till bröllopsgård»
— en gammal, välbekant visa. — »Du går fort, du», sade han efter en stund, »du kommer nog