fram i alla fall», tillade han. Thorbjörn svarade honom ej.
Genljud av dans och spel mötte dem, ansikten började titta ut på dem genom de öppna fönstren i den stora tvåvåningsbyggnaden. Grupper samlade sig på gården. Han såg, att de talade sinsemellan om vem den främmande kunde vara, han såg också, att han snart var igenkänd och att de efter hand fingo syn på hästen därnere och träkärlen, som lågo utströdda på marken. Dansen hörde upp, hela skocken kom vältrande ut på gården, just som de båda kommo fram. »Hit kommer bröllopsfolk mot sin vilja!» ropade Aslak, då han äntligen närmade sig gruppen, bakom Thorbjörn. — Man hälsade på Thorbjörn och slog krets omkring honom.
»Gud signe laget, gott öl på bordet, vackra kvinnfolk på golvet och goda spelemän på bänken!» sade Aslak och makade sig i detsamma mitt in ibland dem. Några skrattade, andra förblevo allvarliga, och en sade: »Aslak med påsen är alltid vid gott mod.» — Thorbjörn råkade strax bekanta, för vilka han måste berätta om sitt missöde; de tilläto honom inte själv att gå ned igen efter hästen och sakerna, utan bådo andra gå.
Brudgummen, en ung man och för detta skolkamrat till honom, bjöd honom in att smaka på bröllopsbrygden, och nu bar det av in i storstugan. Några ville fortsätta med dansen, i synnerhet kvinnfolken, andra ville ha en liten dryckesstund och få Aslak att berätta, när han nu i alla fall hade kommit till gården igen. — »Men du får nog vara litet försiktigare än sist», lade en till.
Thorbjörn frågade, var allt folket var. — »Åh»,