som förra gången. Han slog sina båda händer om knäet och lyfte på så sätt foten upp och ned, i det han själv samtidigt vaggade fram och tillbaka — och så begynte han:
»Jo, det var en gång en jänta, som bodde borta i en dal. Vad dalen hette, kan vara detsamma; vad hon hette, också. Men jäntan var vacker, det tyckte hemmansägaren på — hyss! — och det var hos honom, hon tjänte. Hon fick god lön, fick hon, och hon fick mera, än hon skulle ha; hon fick ett barn. Folk sade, att det var med honom; men det sade inte han, för han var gift, och det sade heller inte hon, ty hon var stolt, det stackars trollet! Så blev det nog en lögn över det dopet, och det var en stackare till pojke, hon hade fött, så det kunde just göra detsamma, om han blev döpt i en lögn. Men hon fick en stuga under gården, och det tyckte inte matmodern där om, som en ju nog kan förstå. Kom jäntan dit upp, spottade hon efter henne, men kom hennes lille pojke upp för att leka med gårdspojkarna, så bad hon dem köra av med horungen, han var inte bättre värd, sade hon.
Hon tiggde mannen både natt och dag om att han skulle driva den trasmajan ut i bygden. Mannen höll emot, så länge han var riktig karl, men så slog han sig på att dricka, och då fick käringen övertaget. Sedan blev det dåligt för tösaskrället; det blev sämre för vartenda år, och snart nog såg det ut, som om hon skulle komma att svälta ihjäl med sin lille pojke, och han ville inte från modern, han kantänka.
Så gick det ena året, och det andra med, och de blevo åtta stycken; men ännu hade inte jäntan
