Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Femte kapitlet.

NÅGRA GINGO UT, andra sökte få in spelmannen igen, så att dansen kunde börja. Men spelmannen hade somnat i en vrå av förstugan, och somliga bådo för honom, att han skulle få ligga i fred. — »Sedan Lars, kamraten hans, blev slagen fördärvad här, har Ole måst hålla ut i över ett dygn.» —

Man hade kört in på gården med Thorbjörns häst och doningar, och en annan vagn spändes för, då han trots allas uppmaningar ville ge sig åstad igen. Brudgummen var det i synnerhet, som försökte hålla honom tillbaka — »här är kanske inte så stor glädje för mig, som det ser ut», sade han, och Thorbjörn undrade däröver. Men han föresatte sig dock att resa innan kvällen kom.

När de sågo, att han inte lät sig övertala, spridde de sig på gården; där voro många människor, men mycken stillhet, och det hela hade föga likhet med bröllop. Thorbjörn skulle ha sig en ny selpinne och gick bort för att få tag i en. På gården fanns ingen träbit, som han kunde yxa till, och han gick ett stycke utanför och kom så till ett vedskjul, som han gick in uti, långsamt och sakta, eftersom han ännu hade brudgummens ord i minne. Han fann där, vad han

67