Lars spelman och Knut Nordhaug?» — »Hå? Emellan dem? Jo —», sade Per torpare och drog ihop ansiktet, som ville han gömma någonting i vecken, »det kan du väl fråga om, för stor sak var det inte; han Knut frågade bara Lars, om hans fiol gav god klang på det här bröllopet.»
I detsamma gick bruden förbi dem; hon höll ansiktet bortvänt, men då hon hörde Lars’ namn, vred hon på det och visade dem ett par stora och röda ögon, som blickade osäkert. Men annars var ansiktet mycket kallt, så kallt, att Thorbjörn på det inte kände igen hennes ord. Han begynte då förstå mera.
Längre bort på gården stod hästen och väntade; han satte fast sin pinne och såg sig om efter brudgummen för att säga farväl. Han hade ingen lust att söka upp honom, såg nästan helst, att han inte kom, och satte sig därför upp. Då började det stoja och väsnas från vänstra sidan av gården, där borta där logen låg. Det var ett helt följe, som kom dragande från logen; en lång karl, som gick i spetsen, ropade: »Var är han? Har han gömt sig? Var är han?» — »Där, där!» sade några. — »Låt honom inte komma dit», sade andra, »det blir bara olycka av det.» — »Är det Knut?» frågade Thorbjörn en liten pojke, som stod bredvid hans vagn. — »Ja, han är full, och då vill han alltid slåss.» — Thorbjörn satt redan på lasset och gav hästen ett rapp. — »Nej, stopp, kamrat!» hörde han bakom sig; han höll in hästen, men då denne i alla fall gick, lät han honom gå. — »Åhå, är du rädd, Thorbjörn Granliden?» skrek det närmare. Nu höll han hårdare in hästen, men såg sig ej om.
»Stig av och kom i gott lag!» ropade en.
