Thorbjörn vände på huvudet. — »Tack, jag skall hem», sade han. De underhandlade nu litet, och under tiden hade hela skaran kommit bort till vagnen. Knut ställde sig framför hästen, klappade honom först och tog honom sedan vid huvudet för att se på honom. Knut var ganska lång, hade ljust, stripigt hår och trubbig näsa, munnen var stor och klumpig, ögonen ljusblå, men djärva. Han var föga lik sin syster; det var blott någonting kring munnen som var likt, och han hade samma slags rakt uppstående panna, fastän mindre, liksom alla hennes fina drag voro grova hos honom.
»Vad vill du ha för hästen din?» frågade Knut. — »Jag vill inte sälja den», svarade Thorbjörn. — »Du tror kanske, att jag inte kan betala den», sade Knut. — »Jag vet inte, vad du kan.» — »Jaså, du tvivlar på det? Det borde du annars akta dig för», sade Knut. Den pojke, som förut stått vid väggen där inne i stugan och ruskat flickorna i håret, sade nu till en granne: »Knut törs inte riktigt den här gången.»
Detta hörde Knut. — »Törs jag inte? Vem säger det? Törs jag inte?» skrek han. Flera och flera kommo till. — »Ur vägen, se hästen!» ropade Thorbjörn och piskade på — han ville åstad. — »Säger du ur vägen till mig?» sporde Knut. — »Jag talte till hästen, jag måste fram», sade Thorbjörn, men vek inte heller själv åt sidan. — »Vad, kör du rakt på mig?» sade Knut. — »Så jänka dig undan!» — och hästen lyfte huvudet högt upp, annars hade han kört det rakt i bröstet på Knut.
Då tog Knut honom vid betslet, och hästen, som kom ihåg händelsen ute på landsvägen, började
