Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/76

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

darra. Men detta rörde Thorbjörn, som ångrade, vad han själv hade gjort emot hästen; nu gick det ut över Knut, ty han reste sig med piskan i hand och drog till Knut över huvudet. — »Slår du?» skrek Knut och kom närmare; Thorbjörn hoppade av lasset. — »Du är en elak karl», sade han likblek och lämnade tömmarna åt pojken från stugan, när denne kom och erbjöd sig.

Men den gamle mannen, som hade rest sig borta vid dörren, då Aslak hade slutat sin historia, gick nu bort till Thorbjörn och ryckte honom i armen. — »Sämund Granliden är för bra karl för att sonen hans skall ge sig i kast med sådana slagskämpar», sade han. Det blev stilla inom Thorbjörn, men Knut ropade: »Jag slagskämpe? Det är han lika mycket som jag, och min far är lika god som hans. Kom an! Det är illa, att folket här på trakten inte vet, vilkendera av oss som egentligen är den starkare», tillade han och löste av sig halsduken. — »Det hinner vi tids nog pröva», sade Thorbjörn. Då sade den mannen, som förut hade legat i sängen: »De äro som två kattor; först måste de prata mod i sig båda två!» — Thorbjörn hörde detta men svarade ingenting.

En och annan i flocken skrattade, andra sade, att det var otäckt med alla slagsmål på detta bröllop och att de buro sig illa åt mot en främmande man, som ville draga sin väg i frid. Thorbjörn såg sig om efter hästen; det var hans mening att fara. Men pojken hade vänt honom och kört honom ganska långt bort; pojken själv stod nu tätt bakom dem. — »Vad ser du dig om efter?» frågade Knut. »Hon Synnöve är långt borta nu.» — »Vad angår hon

72