doktorn såg på honom, men Sämund arbetade ivrigt med gjorden och tittade ej upp. — »Du frågade, om han går igenom, jag tror nog det», sade doktorn långsamt. Sämund såg hastigt upp. — »Blir det bättring?» frågade han. — »Det har det nu varit i flera dagar», svarade doktorn. Då pärlade det fram några tårar i ögonen på Samund; han försökte stryka bort dem, men de kommo igen. — »Det är också en skam, så som jag håller av den pojken», snyftade han, »men ser du, doktor, käckare karl har det inte funnits i socknen.»
Doktorn blev rörd. — »Varför har du inte velat veta någonting förut?» — »Jag har inte rått med att höra det», svarade Sämund och arbetade ännu med gråten, som han ej förmådde svälja ned. »Och så var det kvinnfolken», fortfor han, »de sågo för var gång efter, om jag frågade, och då kunde jag det inte.» — Doktorn gav honom tid att hämta sig, och då såg Sämund stadigt på honom. — »Får han hälsan sin igen?» frågade han plötsligt. — »På sätt och vis; annars kan sådant ännu inte sägas med säkerhet.» — Då blev Sämund lugn och eftertänksam. »På sätt och vis», mumlade han. Han stod med blicken i marken, och doktorn ville ej störa honom, ty det fanns någonting hos mannen, som förbjöd det. Plötsligt höjde Sämund huvudet. — »Tack för upplysningen», sade han, räckte fram handen och gick sin väg.
Vid samma tid satt Ingrid hos den sjuke. — »Orkar du höra på, så skall jag berätta dig någonting om far», sade hon. — »Berätta!» sade han. — »Jo, den första kvällen doktorn hade varit här, så försvann far, och ingen visste vart han gått. Men
