Sjätte kapitlet.
SYNNÖVE hade fått veta det dagen efter Thorbjörn hade varit på bröllopet. Hans yngre bror hade kommit upp till sätern med bud därom, men Ingrid hade fått tag i honom ute på svalgången, just som han gick, och hon hade sagt honom, hur mycket han skulle föra fram.
Synnöve visste därför inte mera än att Thorbjörn hade kört omkull med lasset och att han därför begivit sig upp till Nordhaug för att skaffa hjälp; att Knut och han där råkat ihop och att Thorbjörn blivit en smula skadad; han låg, men det var inte farligt.
Detta var sådana nyheter, att Synnöve blev mera förargad än bedrövad. Och ju mera hon tänkte därpå, desto mera modfälld blev hon. Hur mycket han lovade, så bar han sig ändå åt så, att föräldrarna skulle ha orsak att anmärka på honom. Men de skulle nu inte skiljas åt i alla fall, tänkte Synnöve.
Det gick inte många bud upp till sätern, och därför drog det om, innan Synnöve fick nya underrättelser. Ovissheten lade sig tung på hennes sinne, och Ingrid kom inte upp igen, så det måtte bestämt vara någonting galet å färde. Hon rådde inte med att
