Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

en matsäckskorg i den ena handen och skuggade för ögonen med den andra och såg ut emot henne.

»Här ligger du och sover på bara marken», sade modern. — »Jag blev så sömnig», svarade Synnöve, »att jag lutade mig en liten stund, och så visste jag inte ordet av, förrän jag somnade.» — »Sådant får du akta dig för, barnet mitt ... Här är någonting till dig i matsäckskorgen; jag bakade i går, eftersom far skall ut på långresa.»

Men Synnöve kände på sig, att modern inte kom därför, och hon tänkte, att hon nog inte hade drömt om henne för intet. Karen, så hette modern, var, som förut är sagt, liten och spenslig till växten, hade ljust hår och blåa ögon, som rörde sig flinkt i huvudet på henne. Hon log en smula, när hon talade, men det var bara, när hon talade med främmande människor. Hennes ansikte hade nu blivit något skarpt, hon var rapp i sina rörelser och hade alltid bråttom.

Synnöve tackade henne för gåvorna, lyfte på locket och såg efter, vad det var. — »Åh ja, gör det en annan gång», sade modern, »jag lade märke till, att dina bunkar ännu inte äro tvättade; det får du vara snäll och göra, barnet mitt, innan du sätter dig att vila.» — »Ja, det var också bara i dag.» — »Kom nu, så får jag hjälpa dig, eftersom jag i alla fall är här», sade modern och skörtade upp sin kjol. »Du måste vänja dig vid ordning, antingen du går under mina ögon eller ej.»

Hon gick före mot svalgången, där mjölken stod, och Synnöve följde långsamt efter. Där togo de ut bunkar och byttor och tvättade av dem; modern gick igenom hela uppsättningen och fann den

86