ganska bra, gav ideligen anvisningar och hjälpte till att feja rent, och på så sätt gick en timme eller två. Hon hade under arbetet berättat, vad de höllo på med därhemma och om hur bråttom hon hade det just nu, innan hon fick fadern i väg. Så frågade hon, om Synnöve kom ihåg att läsa ett Guds ord, innan hon gick och lade sig på kvällen. »Ty det får inte glömmas», tyckte hon, »annars går arbetet illa dagen därpå.»
Så snart de blivit färdiga, gingo de ut på gräsvallen och satte sig där för att vänta på korna. Och som de nu väl hade satt sig, frågade modern efter Ingrid, om hon inte skulle komma upp till sätern igen. Synnöve visste inte mera därom än modern.
»Ja, så kunna människor bära sig åt», sade modern, och Synnöve förstod nog, att det inte var Ingrid, hon menade. Hon hade gärna velat slå bort ämnet, men hon hade ej mod därtill. — »Den, som aldrig har vår Herre i hjärtat, han hittas ibland, när han som allra minst väntar det», sade modern. Synnöve svarade icke ett ord. — »Nej, det har jag alltid sagt: den pojken blir det ingenting utav. Fara fram på det sättet — fy!» — De sutto båda på huk och blickade nedåt, men de sågo icke på varandra. — »Har du hört, hur det står till med honom?» frågade modern och såg hastigt bort på henne. — »Nej», svarade Synnöve. — »Det skall vara dåligt med honom», sade modern. Synnöve började få svårt för att andas. — »Är det så farligt?» frågade hon.
»Hå, det var ju ett knivstyng i sidan… Och illa slagen blev han nog också.»
Synnöve kände, att hon blev blossande röd;
