hur de tagit sig och hur präktiga de sågo ut. — »Åhja», sade hon, »vår Herre är den när, som håller sig nära intill honom.»
Hon hjälpte nu Synnöve med att sätta in dem, ty det gick långsamt för Synnöve den dagen. Modern sade ingenting därom; hon hjälpte henne också med att mjölka, fastän hon därigenom stannade längre kvar på sätern än hon ämnat. När de nu också hade silat mjölken, redde sig modern till att åter gå ned, och Synnöve ville följa henne till vägs. — »Åh nej», sade modern, »du lär nog vara trött och vill vara i fred.» — Och så hämtade hon den tomma matsäckskorgen, räckte henne handen och sade, i det hon såg stadigt på henne: »Jag kommer snart upp igen för att se till, hur du har det. Håll du dig till oss och tänk inte på andra.»
Knappt hade modern kommit utom synhåll, förrän Synnöve tänkte på, hur hon fortast möjligt skulle få bud ned till Granliden. Hon ropade på Thorbjörns bror och ville skicka ned honom; men då han kom, tyckte hon det var förargligt att anförtro sig åt honom och sade därför: »Det var ingenting.» — Sedan tänkte hon på att gå själv. Visshet måste hon ha, och det var inte snällt av Ingrid att inte skicka henne några underrättelser.
Natten var ganska ljus, och gården låg inte så långt nere, att hon inte kunde gå det stycket väg, när sådan orsak drog henne dit ned. Medan hon satt och tänkte på detta, lade hon i tankarna samman allt vad modern hade sagt, och gråten började på nytt. Men sedan dröjde hon inte heller längre, utan tog på sig en halsduk och gick en krokväg, för att vallpojkarna inte skulle märka det.
