Och som hon stod där och överlade med sig själv, om hon skulle våga gå upp på loftet till Ingrid eller ej, slog henne den tanken, att det bestämt var en sådan här natt för några år sedan, som Thorbjörn hade varit över och planterat hennes blommor i trädgården. Hastigt tog hon skorna av sig och smög sig uppför trappan.
Ingrid blev mycket rädd, då hon vaknade och såg, att det var Synnöve, som hade väckt henne. — »Hur är det med honom?» viskade Synnöve. Nu mindes Ingrid alltsammans och ville klä på sig för att slippa att svara genast. Men Synnöve satte sig på sängkanten, bad henne bli liggande och upprepade sin fråga.
»Nu är det bättre», sade Ingrid viskande, »jag kommer snart upp igen till dig.» — »Kära Ingrid, dölj ingenting för mig, du kan inget ledsamt säga mig, som jag inte har tänkt mig ännu värre.» Ingrid försökte ännu att vara skonsam, men den andras fruktan drev på — och det blev ingen tid till omsvep. Viskande föllo frågorna, viskande svaren; den djupa stillheten runtomkring gjorde både frågor och svar ännu allvarligare, så att det blev en sådan högtidlig stund, då man vågar se den bittraste sanning rakt in i ögat. Men så mycket tyckte de sig få fram bägge två, att Thorbjörns skuld var liten denna gång och att intet ont från hans sida stack sig emellan honom och deras medkänsla för honom.
Bägge gräto nu ut, ehuru tårarna föllo stilla, och Synnöve grät mest; hon satt alldeles hopsjunken på sängkanten. Ingrid sökte liva upp henne genom att påminna om, hur mången glädje de tre ändå hade
