Detta rörde Ingrid mycket, men innan hon kom sig för med att säga någonting, kände hon ett grepp om sin hand: »Farväl, Ingrid! Nu går jag tillbaka upp ensam.» — Och hon vände sig om mycket hastigt.
»Det var den där brevlappen», viskade Ingrid efter henne. — »Brevlappen?» frågade Synnöve. Ingrid var redan uppe, letade fram den och gick bort till henne med den. Men i det hon med sin vänstra hand stoppade den in i hennes barm, slog hon den högra om hennes hals och gav henne nu kyssen tillbaka, medan Synnöve kände hennes tårar falla varma och stora på sitt ansikte. Så sköt Ingrid henne sakta ut genom dörren och stängde igen den, ty hon hade icke mod att se resten.
Synnöve gick sakta utför trappan i strumpfötterna; men då tankarna trängde sig på henne, kom hon oförvarandes att göra litet buller, blev rädd, tog ett hopp ut ur förstugan, grep skorna och ilade med dem i handen förbi byggnaderna, över ängsmarken och ända bort till grinden. Där stannade hon och drog dem på sig, började vandra uppåt och skyndade sig, därför att hennes blod kommit i svallning. Hon gick och småsjöng och skyndade på allt mer och mer, så att hon slutligen blev trött och måste sätta sig. Då kom hon ihåg brevlappen. — —
När vallhunden gav skall nästa morgon, pojkarna vaknade och korna skulle mjölkas och släppas, var Synnöve ännu ej kommen.
Just som pojkarna stodo och undrade, var hon kunde vara, och kommo underfund med, att hon ej hade legat på hela natten — kom Synnöve. Hon var mycket blek och stilla. Utan att säga ett ord
