Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Sjätte kapitlet

började hon göra i ordning mat åt pojkarna, lade ned matsäck och hjälpte sedan till med att mjölka.

Dimman höljde ännu de mera lågt liggande åsarna, ljungen glittrade av dagg bort över den brunröda heden: det var litet kallt, och när hunden skällde, svarade det runtomkring. Boskapen släpptes ut; den råmade mot den friska luften, och ko efter ko lunkade i väg mot den kända stigen. Men där framme satt redan hunden, tog emot dem och vaktade dem, tills de alla voro utsläppta, då även han släppte fram dem. Skällornas klang darrade bortåt åsen, hundarna skällde, så att det skar igenom, pojkarna kappades om vem som kunde hojta starkast.

Från allt detta larm gick Synnöve bort och ned till det ställe av sätern, där Ingrid och hon brukade sitta. Hon grät inte, satt stilla och såg rätt framför sig och gav då och då akt på det muntra stojet, som nu avlägsnade sig och flöt mera samman, ju längre bort det kom. Härunder började hon gnola så smått, därpå att sjunga litet högre. Omsider sjöng hon med klar, hög röst följande sång. Hon hade något ändrat om den efter en annan, som hon hade kunnat, alltifrån hon var barn:

Nu tack för allt, se’n vi voro små
och lekte samman i skog och hagar.
Jag trodde leken den skulle gå
långt in i grånande dagar.

Jag trodde leken den skulle gå
från ljusa björkar och dystra furen,
dit fram där Solbackens hus ses stå
och fram till kyrkan med röda muren.

95