vildt; men i Peru, där man mycket odlar det, finna både Européerne och Creolerne uti detta söta ämne en upfriskande läckerhet, utan tvifvel af det odlingen bidrager til fruktens förbättrande (*).[1] Härvid påminner jag mig Skidorna på Locus-trädet (Hymenæa Courbaril L.),
- ↑ (*) Om än ingen annan skilnad i sorter skulle gifvas af denna frukt, så måste den dock vara olika god på de orter den endast träffas vild, och de orter där den aktsamt odlas. På Jamaica och vid Orenoque-floden, hvarest den endast fås
beträffar, så ehuru Cat berömmer dem för ganska god smak: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 253. tror jag dock tvärt-om, på Garciilassos ord l. c. p. 438., at de icke äro goda, hvaruti jag styrkes, då jag ser Marcgrav intyga at de icke ätas: l. c. p. 111. När Plumier l. c. p. 13. säger frukten vara söt, menar han ej sjelfva bönorna, utan det omkring dem vid skidorna sittjande hvita fnugg eller fjun, hvilket Aublet säger vara sött och godt at äta, hvarföre ock Creolerne i Franska Gviana nämna dessa skidor för Pois Sucrés: l. c. p. 944. Ulloa kallar det samma en söt och upfriskande märg: l. c. p. 247. Feuillée nämner det likaså för en märg, tilläggandes, at det smakar som Såckerrören: l. c. T. 3. Append. p. 28. Frezier säger, at det mycket liknar Bomull, men är intet annat än en crystalliserad olja, hvilken man äter för at upfriska sig med, då den sedan lemnar i munnen en ganska angenäm sötma: l. c. p. 304. Äfven Garciilasso förklarar det vara likt bomull och til smaken ganska sött, med tilläggning, at det samma kan hålla sig länge, om det torkas i solen: l. c. Det är til märkandes, at dessa Scribenter handla egenteligen om Pacay i Peru. Marcgrav skrifver i Brasilien, at detta fnugg är snarlikt Silke och af söt och helt angenäm smak, samt at man plägar frånskilja det med tänderna, då man det äter: l. c. Nicolson säger, at man på S. Domingo med nöje suger ut saften ur detta svampaktiga och såckersöta ämne: l. c. p. 297.
