Den här sidan har korrekturlästs
Susack-äplet (Annona muricata L.), en tämmeligen stor gulgrön kärn-frukt, har ett hvitt saftigt kött, mjukt som smör, af en egen angenäm smak, som är söt med lindrig syrlighet (*).[1] Flere Scribenter anse den för synnerligen behagelig (**).[2] Sloane säger, at den
- ↑ (*) Se Jacquin i dess Obs. botan. P. 1. p. 11. hvarest ock flere kännemärken anföras. Denna frukt får icke, yttrar han sig vidare p. 12., mogna på trädet, så at den faller ned, ty då slås den sönder til en gröt, hvarföre den förut bör afplåckas, då den på några dagar mognar efteråt; men så snart den blifvit nog mogen, bör den genast ätas, ty sedan håller den sig intet. Fermin förmäler, at dess kött är af den stadga, som helt tjock Grädde: l. c. T. 1. p. 176. Du Tertre berättar, at dess kött är snöhvitt och något trådigt, smälter i munnen, och uplöser sig til ett vatten, som har Persike-smak, hvilken uphöjes genom en ganska behaglig syrlighet, som är öfvermåttan upfriskande: l. c. p. 177. Detta kött har sådan syrlighet som vindrufvor, säger Fru Merian, och är ganska angenämt: l. c. p. 14. Efter Oldendorps utsago stillar denna frukt på en gång både hunger och törst: l. c. p. 173. På Martinique hålles den för mycket tjenlig til förfriskning för sjuka, berättar Jacquin l. c. som ock anmärker, at den ej kan skalas med knif, utan plägar brytas sönder med handen, då pulpa hämtas med sked eller med munnen. Den ätes gemenligen rå, dock låter sig ock genom kokning med med vatten och såcker lagas til en god rätt, men den frukt som skall kokas får ej vara mogen: M. S. Merian l. c. p. 14. Marcgrav förtäljer om Araticu Ponhe i Brasilien, som tyckes vara den samma Annona vi här omtale, at den har uti sig vid fruktstjelken en klimp, hårdare än det öfriga af frukten, hvilken man frånskiljer och äter som läckerbit på de förnämsta bord: l. c. p. 94.
- ↑ (**) T. ex. De Rochefort säger, at igenom det sötman af en liten syrlighet uphöjes, blir frukten
