lukten är öfvermåttan angenäm (*).[1] Det är sant, at denna nämnda sort hyser, likasom de andra,
- ↑ (*) Dess lukt, sedan den fullmognat, prisas nog enhälligt för ganska ljuflig, och skrifver De Læt, at den är nästan som på Persikan Melocotone: Nov.
Coromandel en nog medelmåttig godhet: Poyvre Voyage d’un Philosophe p. 39. Ananas på Ceylon öfvergår annan Ananas, åtminstone den som fås på Java: Nieuhoff l. c. p. 271. I Batavia är den ej bättre än den kan fås i de Engelska drifhusen, säger Hawkesworth l. c. p. 251. men om Ananas i Peru intygar De la Condamine, at den där smakar långt bättre än den vi updrage i våra drifhus: Journ. du voy. à l’Equateur p. 183. hvaremot den i Rio Janeiro uti Cook s smak ej på långt när kom up emot den han ätit i England, ty ehuru den väl var saftigare och sötare, hade den dock ej så ljuflig smak: Hawkesw. l. c. p. 254. På Barbados brukar man at afskära Ananas, innan utsidan mycket mjuknat, och äta den strax derpå: Hughes l. c. p. 231. Men i Vera Crux hämtar man den omogen och hänger up i husen, då den gulnar och mognar sig til godo, så at den blir sötare än honing: Gage Relat. &c. T. 1. p. 44. Man plägar merendels äta Ananas rå, annars också insyltad, och utgör den på båda sätten en prydelig och läcker dessert: Piso l. c. p. 87. Gage säger, at bästa tillagningssättet är at sylta den med Såcker, då deraf blir den bästa Conftituren de ha i Mexico: l. c. p. 180. skolandes den genom sådan åtgärd kunna hålla sig länge: C. Barlaeus Hist. rer. in Brasilia gestar. p. 70. Clusius tyckte denna så insyltade Ananas vara nog angenäm, men alt för söt, så at den nästan gjorde äckel: Exotic. p. 285. Chr. Acosta förtäljer, huru denna frukt först blef funnen i S. Crux i Brasilien, och derifrån sedan spridde sig til de öfriga länder i America, samt omsider äfven til OstIndien, där hvar planta i början kostade 10 Ducater: de las Drogas y medicinas de las Indias Orient. p. 350. 351.
