Den här sidan har korrekturlästs
171
¤ ) ° ( ¤
sjukdomar (*).[1] Litchi (Lischia Zanon.), en annan stenfrukt, är i föga mindre rop uti China och Tunquin. Den beskrifves af Valnöts storlek, med fjällaktigt skinn, samt en svart sten liggande i ett hvitt, saftrikt och välluktande kött, som smälter i munnen (**).[2] Européer, som fått äta denna frukt färsk af den yppersta sorten, hafva funnit den så läcker, at de likasom med någon förundran omtala den, såsom öfverträffande snart de andra Chinesiska, snart
de
- ↑ (*) Ovington l. c. T. 2. p. 4. hvarest ses, at den utgör en god del af deras dagliga föda, och at Européerne ej mindre än Indianerne pläga äta den i ymnighet, både såsom hälsomedel och såsom delice.
- ↑ (**) Se Nieuhoff Legat. batav. p. 104. b. Denna frukt, som växer i klasar, beskrifves nog skiljaktig til färgen, än rödaktig, än carmesin-röd, än lif-färgad, än grön, o. s. v. hvilket väl kan vara sant altsammans, emedan deraf gifvas flera sorter: Prevost Hist. gen. d. voy. T. 6. p. 456. hvarpå dock ingen Botanist ännu fått någon reda. M. Boym anmärker den skilnad i frukten på de vildtväxande träden och på dem som odlas, at stenen i den förra är stor och köttet litet, men tvärtom i den senare: Raji Hist. pl. p. 1650. hvilken omständighet är af betydning, då största läckerheten funnits åtfölja den frukt, som varit köttrik och haft liten sten: Martinius Atl. Sin. p. 126. Man trodde länge, at denna Litchi endast stod at få i China: Du Halde l. c. T. 1. p. 167. men den vankar ock i Tunquin, och Navarette fann den växa vildt på bergen i Batan vid Manilla: l. c. p. 37. Gaubil träffade den rätt delicat på öen Lieou-kieou: Lettr. édif. & cur. T. 28. p. 414.
162. Underligt nog, at den omogna frukten kan vinna sådan godhet, när den samma, efter Rumphii utsago, har en ganska kärf och sträf smak: l. c.
