främsta rummet ibland de bästa frukter (*).[1] Ibipitanga, en för oss likaså obekant Brasiliansk sten-frukt, rund med 8 djupa fåror, ljusröd och saftrik, har, jämte en angenäm syra, någon liten beskhet och sträfhet, samt hettar i munnen, men hålles dock i det värde, at den nyttjas på borden ibland delicata dessert-frukter, hälst den ock berömmes för at vara synnerligen magstärkande, och äfvenväl för sjukt folk välgörande (**).[2] Cacao (Theobroma Cacao L.), en frukt, som vi så mycket bättre kunne känna, hyser en blöt pulpa, hvilken omgifver en hop mandlar; den samma är sötsyrlig, och nyttjas af många at utsugas, såsom något angenämt och upfriskande. Mandlarne ätes väl icke allmänt rå, såsom beska och litet sträfva, fast derföre icke obehagliga, men man brukar gerna at sylta dem i såcker, innan de fullmognat, då man af dem får en ypperlig läckerhet (***).[3] Labat
- ↑ (*) L. c. p. 613. hvarest denna frukt kallas Arasa.
- ↑ (**) Se Piso l. c. p. 121. hvilken tillägger, at både Portugiser och Holländare i Brasilien varit måne om dess inflyttande ur vildmarken i sina trägårdar. Marcgrav tyckte sig i denna frukt märka något som stödde på Capsicum: l. c. p. 116. Det ser ut som Dampier med sin Petango ment denna Ibi-pitanga, sägandes han om dess smak, at den är piquant, men ganska angenäm: l. c.
- ↑ (***) Jacquin beskrifver pulpa i Cacao-pungen mjuk som smör, hvitaktig, söt med något småsyrligt inblandadt, och så behagelig för Indianerna och många Européer på Martinique, at de pläga gerna genom utsugande göra sig den til godo: Obs. botan. P. 1. p. 3. Gage förtäljer, huru fruntimren i
som kallar den Arisah, berättar, at den har så små frön som senapskorn, och hålles för så sund, at den äfven passar för sjuka at äta: l. c.
