uteblifva, då en Konung, som har största magten at upmuntra, nådigt täckes tid efter annan se efter Ledamöternas nit och idoghet, och derjämte kan dömma, så om deras snille-fosters, som öfriga förtjensters värde.
Magnater eller höga Herrar äga altid en mägtig kraft til Vetenskapers främjande i margfallig måtto, synnerligen genom det de hägna, upelda och underhjelpa deras nitiska, och merendels betryckta, stundom ock försagda, idkare. Lyckeligt, när sådane Herrar tillika fått nog insigt i dessa fria konster, för at förstå deras rätta dyrd, ty då saknas aldrig omtankan och viljan at befordra deras upkomst, kunnandes tilfällen dertil gifvas många. Så sinnade Magnater kunna visserligen, utan minsta arbetsamma åtgärd på sjelfa Lärdoms-fältet, obeskrifveligen gagna ett Vetenskaps-Samhälle, med hvilket de sig förbinda, ty de göra dess ädla tänkesätt gällande genom det kraftiga intryck de verka hos Allmänheten med sin upmuntrande föresyn, de pryda och uplifva sammankomsterna med sin flitiga närvarelse, de gifva eftertryck åt författningarna med sitt anseende, och de uprätthålla ordning medelst sin myndighet. För öfrigt kunna de ofta ogement bidraga til en Vetenskaps framsteg, genom någon dess idkares muntrande och framdragande i rättan timma, hvilket ock nogsamt i det förra Tide-hvarfvet visade sig på Natural-Historien, som vann så ganska mycket genom det en torftig och ohulpen Linnæus vardt af Magnater, och tillika Mecænater, framhafd, och satt uti ställning, at få följa sin lust, och uphjelpa sin
