Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/225

Den här sidan har korrekturlästs
215
¤ ) ° ( ¤

och af Liger kallas Drottningen för alla

mon
O 4

    än den föregående, men kan dock räknas ibland de bästa Plommonsorter: l. c. p. 91. ff. Ofelbart menar J. Bauhinus en af dessa båda sorter med sina Prunidactila Vesuntina, som efter hans utsaga voro ganska angenäma at äta, så väl rå som syltade och til confect beredda, ja öfvergingo andra plommon med en förunderlig behaglighet och sötma: l. c. p. 191. Icke underligt, at denna Man för ett par secler sedan ansåg en sådan sort för rar: l. c. när Munting 100 år derefter berättar, såsom något särdeles rart och besynnerligt, at han hos en President i Holland hade träffat helt gröna och välsmakande plommon, hvilka jag tror hafva varit af någon Reine-Claude sort: l. c. p. 47. Båda dessa sorter börja nu alt mer och mer synas här i Sverige, fast Stockholms climat är dem tämmeligen emot, icke så, at ju träden här trifvas och bära frukt, utan så, at frukten i våta och kalla somrar ej hinner til mognad; men när ock sådant vissa blidare somrar kommer at ske, äfven med den större sorten, blir den af en ljuflig sötsyrlig smak, och den angenämaste plommon-sort vi här i landet hafva: P. J. Bergius Tal om Frukt-träg. och deras främj. i vårt Rike p. 35. J. Camerarius omrörer gröna Plommon, som i Italien fått namn af Verdacia, och där äro öfvermåttan söta, samt i högre värde än andra sorter, kallandes dem Pruna Graeca: Hort. med. & philos. p. 132. Om nu desse, såsom likligt nog synes, icke annat äro än Reine-Claude plommon, så har man anledning at tro dessa meranämnda plommon härstamma ifrån Grekeland. Af de så kallade Perdrigons (Pruna domest. pertigona L.) anförer Duhamel 4 sorter, neml. Perdrigon blanc, som är liten, blekgrön och på solsidan rödprickig, stadig i köttet, men dock saftig, och så söt som den vore confiterad: Perdr. violet, ganska söt och af mycket hög smak; Perdr. rouge och P. Normand, båda helt söta sorter med uphöjd smak: l. c. p. 84-88. C. Bauhinus beskrifver en sort häraf svart, med fast kött; Pin. p. 443. hvilken äfven Cæalpinus menar med