Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/230

220

¤ ) ° ( ¤

blir då af söt och nog angenäm smak (*).^[1] En resande Engelsman, som i Virginien kom at äta den fullmogen, fann den, nyss hämtad af trädet, bättre än något syltadt Plommon han ätit i Engeland, och höll den altså för en

af

↑ (*) Man finner denna frukt afritad hos Catesby. i dess Nat. History of Carolina &c. T. 2. tab. 76. hvilken beskrifver den stor som ett Orleans-plommon, rödgul til färgen och genomskinlig, hysande 4 flata stenar: den mognar olika, säger han, och skrumpnar då, samt blir liksom canderad: p. 76. J. P. Du Roi, som beskrifver den til storleken som ett hönsägg, men rundare, berättar, at den ymnigt i norra America ätes, ej allenast af folket därstädes, utan ock af åtskilliga foglar och djur: Harbkesche wilde Baumzucht T. 1. p. 216. 218. Vissa Indianska folkslag anställa långa färder äfven i afseende på denna frukt: de Pagès Voy. autour du monde T. 1. p. 79. Men den duger ej i Pensylvanien at äta, säger P. Kalm, förrän den blifvit frostbiten, ty den smakar då illa, och snörper munnen, at man svårligen kan tala: l. c. T. 2. p. 200. Deremot när mognaden genom frosten blifvit fullkomnad, är den nog välsmakelig och mycket behaglig at äta, hvilket mäst sker medan den är rå, fast den ock stundom användes at göra confect och vin af: l. c. p. 255. Man ser, at Kalm här talar om den sort, som om hösten mognar; men där är ock en annan, som mognar om sommaren: J. Lawson History of Carolina p. 103. När denna mognad för sig gått, är frukten redan rutten: l. c. de Pagés förklarar densamma för en nog god frukt: l. c. p. 21. Catesby. säger, at den är ogement söt, och liknar i smak och consistence soltorrkade Russin: l. c. Oldmixon tyckte den väl mogen smaka så väl som Aprikoser: Gross-Britann. America p. 392. och Parkinson förekom den i Engeland mäst så söt som Dadlar: Theat. of plants p. 1523. G. Marest tyckte den samma, jämte en frukt til, förtjena främsta rummet ibland alla Canadas frukter: Lettres édif. & curieus. T. 11. p. 314.

[1] (*) Man finner denna frukt afritad hos Catesby. i dess Nat. History of Carolina &c. T. 2. tab. 76. hvilken beskrifver den stor som ett Orleans-plommon, rödgul til färgen och genomskinlig, hysande 4 flata stenar: den mognar olika, säger han, och skrumpnar då, samt blir liksom canderad: p. 76. J. P. Du Roi, som beskrifver den til storleken som ett hönsägg, men rundare, berättar, at den ymnigt i norra America ätes, ej allenast af folket därstädes, utan ock af åtskilliga foglar och djur: Harbkesche wilde Baumzucht T. 1. p. 216. 218. Vissa Indianska folkslag anställa långa färder äfven i afseende på denna frukt: de Pagès Voy. autour du monde T. 1. p. 79. Men den duger ej i Pensylvanien at äta, säger P. Kalm, förrän den blifvit frostbiten, ty den smakar då illa, och snörper munnen, at man svårligen kan tala: l. c. T. 2. p. 200. Deremot när mognaden genom frosten blifvit fullkomnad, är den nog välsmakelig och mycket behaglig at äta, hvilket mäst sker medan den är rå, fast den ock stundom användes at göra confect och vin af: l. c. p. 255. Man ser, at Kalm här talar om den sort, som om hösten mognar; men där är ock en annan, som mognar om sommaren: J. Lawson History of Carolina p. 103. När denna mognad för sig gått, är frukten redan rutten: l. c. de Pagés förklarar densamma för en nog god frukt: l. c. p. 21. Catesby. säger, at den är ogement söt, och liknar i smak och consistence soltorrkade Russin: l. c. Oldmixon tyckte den väl mogen smaka så väl som Aprikoser: Gross-Britann. America p. 392. och Parkinson förekom den i Engeland mäst så söt som Dadlar: Theat. of plants p. 1523. G. Marest tyckte den samma, jämte en frukt til, förtjena främsta rummet ibland alla Canadas frukter: Lettres édif. & curieus. T. 11. p. 314.

[1]