Aprikossorter tildelar Duhamel främsta rummet åt Abricot de Nancy, i anseende til dess storlek och förträffelige smak, som är hög och ganska angenäm (*).[1] Men af resande Européers berättelser om några Aprikoser i Orienten får jag den tron, at der måtte finnas ännu ädlare sorter. Tavernier förmäler om en liten sort han träffade i Ispahan, at den var bättre än de Franska, och dess kärne af angenämare smak, än om den varit syltad, hvarföre ock många plägade köpa Aprikosen blott för kärnens skull (**).[2] Della Valle fann äfven i Persien en förträffelig sort, som var obekant i Italien, och kallades Tocmesch-Schemus, hvilken han för dess ljufliga lukts och såckersöta smaks skull höll värd at räknas ibland de raraste och angenämaste frukter i verlden (***).[3] Qvitten
- ↑ (*) L. c. p. 145.
- ↑ (**) Voy. en Turquie, en Perse. & aux Ind. T. 1. p. 419.
- ↑ (***) L. c. 2. Th. p. 46. Jag bör väl ej förbigå en liten Aprikos-sort i Medien, som Tavernier ytterligare omrörer, hvilken faller sig rätt ljuflig til smaken, äfven sedan den blifvit torrkad, och är af den beskaffenhet, at, då den kokas i litet vatten, deraf blir likasom en såcker-sirap: l. c. p. 677. Ibland flera behageliga sorter, som S. G. Gmelin fick äta i Persien, och som han jämväl korteligen beskrifver, vil jag endast anmärka den minsta och sötaste, Kesi kallad, hvilken äfven hade söt kärne; den torrkar, säger han, på sjelfva trädet, man plägar också torrka den i solen, och då man äter den, smälter den i munnen som såcker: l. c. A. Russell fick i Aleppo en öfvermåttan delicat sort med söt kärna: Nat. Hist. of Aleppo p. 21. Pocoke fann Moseh-Aprikoserna i Egypten ganska delicata: l. c. T. 2. p. 138. och Otter träffade en Aprikos-sort vid Laddik i Karamanien, som där kallades Kamereddinkaïsi, och föreföll honom förträffelig: l. c. T. 1. p. 60. Jag
