Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs
232
¤ ) ° ( ¤

Europeiske lärer dock få stå tilbaka för en eller annan sort i America, som Resebeskrifvarne tro sig med mera skäl kunna berömma (*).[1] Den så kallade Välska Mispelen (Cratægus Azarolus L.), en af södra Europas frukter, berömmes för läckerhet af de gamle, och hålles ännu i nog värde uti Italien, både at ätas rå och at syltas i såcker (**).[2]

Men

    Holland, at den då hålles för en angenäm spis: l. c. p. 20. Den smakar folket på den tracten väl säger von Linné Amoen. ac. T. 6. p. 350. Man plägar mäst äta den rå utan såcker, annars också glacerad med caramel: Duhamel l. c. p. 333. Denne Auctor uptager ock en sort Mispel utan kärnar, som han gifver förträdet för den nu nämnda, efter den är delicat och på kort tid fulleligen mjuknar: l. c.

  1. (*) Mispeln i Carthagena var i A. Ulloas smak mycket delicatare än i Spanien, men nästan för söt: l. c. T. 1. p. 64. I Florida är den både större och bättre än vår Europeiska: D’Avity Amer. p. 44. I Surinam träffar man den af högröd färg och utan kärnar, samt af söt och angenäm vin-smak, när den rätt väl mognat: Fermin l. c. T. 1. p. 176.
  2. Dodonæus beskrifver denna frukt såsom mindre än den rätta Mispeln, hysande 3 kärnar, i förstone grön och hård, men efter mognaden rödaktig och mjuk, samt angenäm til smaken: l. c. p. 789. Dioscorides förklarar den för ljuflig: l. c. p. 133. hvilket Matthiolus i sin utläggning deröfver besannar: l. c. p. 139. äfvensom Ruellius också utgifver denna frukt för välsmakande: de natura stirp. p. 214. Duhamel säger den vara småsyrlig och föga saftig: l. c. p. 325. men nämner intet om dess läckerhet, utan tvifvel af det han näppeligen lärer känt den riktigt mogen i Parisiska climatet, där trädet sällan bär någon frukt, om ej i espalier och i starkt solbadd: l. c. p. 323. I Italien deremot artar sig denna frukt så mycket bättre, och behagar där icke litet, ty Italienarne äta den som delice, både