utforskar deras orsaker och drif-fjädrar, undersöker deras halt, beskrifver noga deras skiljemärken, uptäcker deras verkningar både för sig sjelfva och i sammanblandning, utstakar deras lagar, förvissar sig och andra om deras rätta sammanhang, samt af kända och bevista sanningar slutar til andras förhållande, som man icke än hunnit fatta. Och i anseende til alt sådant har vår tid och efterverlden en grundfast väg at gå på, i stället för den slippriga stråt som Förfäderne vandrade.
Jag vet icke, om Academiens sanna flor och trefnad kan bero på någon osvikeligare grund, än Dess Ledamöters kärlek och nitfulla ömhet om Dess anseende, hvaraf sedan naturligen följer deras oförtrutna bemödande, så långt krafter och lägenhet medgifva, om nyttiga Vetenskapers vederbörliga ans och riktande med nya rön och upgifter. Det ser i dessa delar icke sämre ut för Academien nu, än den förbigångna tiden. Hos de nu varande Ledamöter är väl näppeligen någon, som icke bär för Henne en ren och oförfalskad kärlek, hvarpå ock de fleste gifvit Henne tydeliga vedermälen, den ene på ett och den andre på ett annat sätt. Och huru skulle någon vältänkande annat kunna, än hjerteligen älska ett Samfund, där förtjensten endast mätes efter vetenskap, förnuft och flit, utan afseende på ålder, hög tjenst och ämbetes värdighet, eller några andra lyckans gåfvor, och där förtroende, inbördes höflighet och vänskap anses såsom själen af inrättningen, samt följakteligen inga försök emot enigheten tålas? Han kan ju
