många munnar i Norden, hvilket i Norrige
at vidtaga vid odling: Legacie p. 79. Duhamel uptager annars och afritar en röd och långt mindre sort från Virginien, som ock skall träffats i Canada, hvilken är högröd, och skall blifva dubbelt så stor som de odlade Skogs-smultron: l. c. p. 211. 216. Om den säger d’Ardene, at den är sötare än våra allmänna Smultron, men ej af så hög smak: l. c. p. 327. du Chesne kallar den Frasier Ecarlate: l. c. p. 204. Om nu denna är den samma, som den Worlidge säger kommit från Nya England, och som i hans tycke var den bästa af alla Smultron-sorter, så är den tidigare än andra, efter den skall mogna först i Maji månad: l. c. I Frankrike har man än en sort från America, som Duhamel kallar Fraisier Framboise, och beskrifver såsom ganska saftrik, med liten vinsmak, och lukt som stöder på Hallon: l. c. p. 251. Den Smultron-sorten i Peru, som Ulloa anförer, lärer aldrig kommit til Europa, såsom vattig och mindre god än våra egna, skolandes vara en god tum lång och 23 tum i diameter, ja väl större: l. c. T. 1. p. 248. Utom dessa Americanska Smultron förtjenar en liten Europeisk sort at anmärkas, som du Chesne kallar Fraisier des mois och Fragaria semperflorens, hvilken är mycket lik de vanliga Skogssmultron, men har den synnerliga arten at immerfort månad efter annan blomma och bära frukt, genom det at strängarne gifva blommor innan de tagit rötter: l. c. p. 50. Denna sort, planterad i kruka och stäld uti fönster i varmt rum, såg jag en nyårsdag här i Stockholm bära mogna bär. Duhamel säger om dessa bär, at de hålla sig länge: l. c. p. 232. En annan Europeisk bör också omnämnas, som i England plägar kallas Green Strawberry eller gröna Smultron, och beskrifves af Worlidge såsom den sötaste af alla, men senfärdigaste at mogna: l. c. Den måtte ej funnits i Frankrike, då du Chesne skref i sin bok, efter han, som var mån om at lära känna den, nödgades förskrifva den samma ifrån England: l. c. p. 138. men här i Sverige är den intet rar, icke heller i Tyskland, hvarest den
