går så långt, at man knapt äter några bär
omtalas af Volckamer Flor. Norib. p. 172. Thalius Sylv. Hercyn. p. 43. och fl. varandes långlagd, och något röd på solsidan, men i öfrigt nästan mera hvitaktig än grön, samt efter mitt tycke af angenämare kryddsmak än någon sort jag känt. Här hos oss pläga desse Smultron ej få namn af gröna, utan af hvita, ehuru vi ock hafve en annan sort, som verkeligen är hvit, hvilken dock är tämmeligen rar. Det faller mig troligt, at många äfven i England måtte nämna dem för hvita, och i sådan händelse finner jag ej underligt, at R. Plot säger de hvita Smultron vida öfvergå de röda både i smak och lukt: Natur. history of Oxfordshire p. 156. eller at J. Wheeler utgifver de hvita för de smakeligaste af alla: Bot. and Garden. new Dictionary art. Frag. Annars förklarar du Chesne de odlade Skogs-smultron för de bästa af alla: l. c. p. 238. hvaremot v. Haller påstår, at de vildtväxande Smultron äro bättre än de som i trägårdar odlas, neml. Jordgubbarne: l. c. Likaså håller Savary de samma för de bästa och naturligaste: l. c. Duhamel säger, at de vildtväxande röda äro bättre än de som odlas, ty odlingen borttager så mycket af godheten, som den tillägger i storleken: l. c. p. 226. Vi ha nog anledning at tro, det en och samma sort Smultron icke blir lika god på alla orter, af det climaten falla sig olika gynnande. De älska mera köld än värme, och tåla hettan under Linien eller imellan Tropici, hvarföre ock inga där stå at få, om icke på höga berg, där köld vidtager: du Chesne l. c. p. 6. ff. de la Motraye måtte väl, under sina resor, mångastäds i Europa ätit sådana Smultron, som han sedermera fick äta uppe i Väster-Norrland, neml. Skogs-smultron, men dessa senare tyckte han vara de bästa han någonsin ätit: l. c. T. 2. p. 393. Kalm fann dem ej så behageliga i Pensylvanien som i Sverige: l. c. T. 2. p. 218. I Nya Jersey fick han dem gemenligen större än våra, men icke så söta och välsmakande: l. c. T. 3. p. 91. På Isle de France ha de både mindre lukt och
