Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs
257
¤ ) ° ( ¤

infödda läckerheter (*).[1] I samma räkning uptager han jämväl Hallon (Rubus idæus L.), och får deruti nog allmänt medhåll, så vida ingen lärer finnas, som ej mycket tycker om dessa bär, både at äta rå och med såcker til sylt och confect beredda (**).[2] Mills räknar de stora

röda

    tilreder åtskilliga goda rätter af saften blandad med mjölk, samt at man jämväl bereder af bären ett mos med såcker: l. c. I Ingermanland syltar man bären med honing: Buxbaum l. c.MI Jag ser Lightfoot l. c. berätta, det man i Sverige gör Tortor af dessa bär; men sådana har jag aldrig sedt, än mindre ätit. Lapparne pläga krossa dem och inblanda i deras Ren-mjölk, hvilken rätt v. Linné ej fann obehaglig: Fl. Lapp. p. 167. J. Scheffer förtäljer efter S. Rheen, at Lapparne pläga koka de bär, som börjat mogna, i deras egen saft vid lindrig eld, strö litet salt derpå, och nedgräfva i jorden, väl inlagda i näfver och ombundna, nyttjandes sedermera om hösten och vintern: Lapponia p. 221. Där säges ock, at de stöta bären ihop med kokad fisk, som de skrädt benen ur, och sedan äta med sked: l. c. Sluteligen får jag anmärka, at Hjortron äro allmänt i rop för at vara kraftiga emot skörbjugg. Pontoppidan påstår at de äro ibland de aldraförträffeligaste medel deremot: l. c. och Scheller säger dem vara en kostelig läkedom mot samma sjukdom: Reisebeschr. v. Lappland u. Botnien p. 30. hvilket ock til någon del bestyrkes af det exempel, som S. Rabbe inryckt i sit Åminn. Tal öfv. N. Psilanderhielm l. c.

  1. (*) L. c.
  2. (**) Dessa bär, som så gerna i våra steniga gården och hagar växa, äro mera allmänt kände, än de här behöfva beskrifvas, äfvensom de 2:ne Hallon-sorter, som i våra trägårdar odlas, måste nogsamt vara bekante. Af dessa äro de hvita, efter Salmon’s omdöme, litet mera behageliga än de röda: Engl. Herb. p. 931. äfvenså efter Parkinson’s : l. c. p. 557. men
R