Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/269

Den här sidan har korrekturlästs
259
¤ ) ° ( ¤

röda ibland de skönaste trägårds-frukter (*).[1] Men de så kallade Blåhallon (Rubus cæsius L.)

hafva
R 2

    Schwencke l. c. p. 158. E. König förklarar den för småsyrlig: Regn. veget. p. 252. och Bergius säger dessa bär hysa en angenäm syrlighet: l. c. p. 433. hvilket ock nog lätt står at utröna, och dessutom bestyrkes deraf, at man på Skottska öen Skye ofta nyttjar saften eller sirap af Hallon til at göra Punch med i stället för Citron: Lightfoot l. c. T. 1. p. 264. Greven v. Mattuschka säger dem vara syrlige och högst angenäme både til smak och lukt: l. c. p. 450. Beträffande lukten, så beskrifver R. A. Vogel den såsom stark och god: l. c. p. 263. Joh. Miller såsom ljuflig: l. c. p. 379. Lemery såsom mycket angenäm: l. c. och Schwencke såsom aromatisk l. c. Rajus tillägger dem en ganska ljuflig Viol-lukt: l. c. och Tragus en nästan sådan lukt som Mars-violer hafva: l. c. O. Rudbeck säger dem hafva aldeles lika lukt med Mars-violer och roten af Iris florentina: Dudaim Rub. p. 13. De hvita ha litet svagare lukt än de röda: Duhamel l. c. p. 258. Jag ser, huru Kalm fann våra vanliga Hallon til stor mängd i Canada, och huru de samma i Quebec plägade framsättas på borden ibland desserten, både sådana de voro, och med mjölk och såcker på: Resa til Norra Amer. T. 3. p. 367. äfven ock insyltade i såcker: l. c. p. 402. Men jag ser honom icke nämna ett slags bär, som Carver träffade i Canada, hvilka liknade Hallon, men voro ljusröda til färgen, och af ansenligare storlek samt långt angenämare smak än Hallon; de samma växte, säger han, såsom vinrankor, med äfven sådana löf, och voro den bästa frukt ibland alla som där i orten funnos: Reisen in Nord-America uti Ebelings neue Saml. von Reisebeschr. T. 1. p. 113. G. Schober omtalar andra Hallonlika bär, som han funnit vid Zarizin, på en liten krypande buske, den han kallar Pseudo-rubus wolgensis, hvilka varit öfvermåtton angenäma och söta: Saml. Russ. Gesch. 7. B. p. 41.

  1. (*) Praktisch. Feldwirthschaft 4. B. p. 313.