De ämnen, som med någon ljuflig känsla och vällust kunna förnöja människors smak, äro allmännast utbredde i Växt-riket, och är väl ingen art af smak, som ej någortäds träffas uti detta vidlyftiga rike, antingen enkel, eller uti någon inbördes blandning. Besynnerligen förekommer här det ymnigaste förrådet af sådana ting, som falla sig ljufliga förmedelst sötma och syrlighet, mer och mindre förenade, samt tillika gagneliga förmedelst födande egenskap. Jag tror ock, samt flere med mig, at våra Stam-föräldrar måtte fölgt bokstafliga innehållet af Vår Herres anvisning på Grönsaker och Frukter, som de fingo sig til föda (*),[1] och at deras barn och efterkommande i de första seclerna måtte trädt i deras fotspår. Stadde i så lyckligt land som Asien, hafva de ock ej haft svårt vid at inskränka sin lystnad inom de många där sjelfmant växande angenäma Frukter, jämte en behagelig Mjölk af deras hjordar och Honing ifrån deras skogar. Icke underligt, om smaken för så milda läckerheter länge sedermera fortfarit, hvilket vi åtminstone kunna tro om vissa slägter, då vi påminne oss GUDS nådiga löfte til Israëliterna, at vilja skänka dem ett land, där Mjölk och Honing skulle flyta (**):[2] saker, som de altså måtte hafva ansedt som de yppersta läckerheter (***).[3]
- ↑ (*) Orden lyda så i 1. Mos. b. 1. c. 29. v. efter vår nya Bibel-öfversättning: Si Jag hafver gifvit eder alla örter, som fröa sig, på hela jordenes yta, och all trä, som bära frukt med frö uti: til eder föda skall thet tjena.
- ↑ (**) 2. Mos. B. 33. c. 1. v. och flera ställen.
- ↑ (***) På sådant sätt finner man Honingen sedermera
