Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs
54
¤ ) ° ( ¤

Det skulle nu blifva för långt, at med Historiens tilhjelp efterse, huru denna smak alla de följande Secler fortfarit, hos det ena folkslaget mer och hos det andra mindre (*).[1] Det kan vara nog, at vi se, huru den samma vidt och bredt i verlden varar och är rådande ännu i vår tid. Rese-beskrifvarne intyga nog enhälligt om Österländska folken, at de äro

måne

    hafva blifvit af sjelfve Konungarne an sedd. K. David nämner den i Ps. 119: v. 103. såsom något som aldrabäst smakade honom: O huru ljufliga, säger han til GUD, äro mig Tina ord! The smaka mig bättre än Honing.

  1. (*) De gamlas synnerliga aktning och smak för sött kan nog deraf slutas, at de trodde söta saker vara sjelfva Gudarne en vällust, jag menar deras Ambrosia och Nectar. At Ambrosia, som var den förmenta Guda-maten, hållits för söt, inhämtas, ibland annat, af det Columella nämner för saft för Ambrosius succus; och at med Guda-drycken Nectar något rätt sött och ljufligt blividt förstådt, skönjes af det Virgilius Georg. 4. nämner Honing för Nectar, och annorstädes menar dermed sött vin, hvilket ock Statius kallar det Bacchæum nectar. Varro förtäljer, huru man i det gamla Rom började sina gästebud med Honing, och hade den äfven til dessert: de Re rust. l. 3. c. 16. och Diodorus Siculus l. 5. p. m. 281. omtalar, huru Corsicanerne lefde förnämligast vid mjölk och honing. G. Pancirollus visar i Rer. memorab. s. deperd P. 1. tit. 51. at de Romare ofta plägade försöta vin med honing. De kallade sådant Mulsum, och höllo det för delice, börjandes gerna sina måltider dermed: Salmuth Not. in Panciroll P. 1. p. 256. Sådant Mulsum kallades hos Grekerna Oenomeli: l. c. Man var i forntiden något hvarjestädes mån om sötma i dryckerna, och hos de folkslagen, som hade Scythisk härkomst, voro drycker med Honing tilredde en synnerlig läckerhet: J. Ihres Glossar. Sviog. T. 2. p. 183.