Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/104

96

¤ ) ° ( ¤

Virrebocerra, et slags Antilope (*).^[1] Capra Ammon i Siberien har ock smakeligt kött, som kan ätas för Rådjurs-kött, och des fett har en särdeles angenäm smak. På Cap utgöra Stenbockarne det bästa villebrådet (**).^[2] På flera ställen i

Ame-

↑ (*) Haren hade, hos de gamle Romare, et synnerligt företräde. Inter quadrupedes gloria prima Lepus: Martialis. Detta värde är väl mycket förminskadt, men Har-ungar, från tredje til 8:de månaden, räknas än i Tyskland för stor läckerhet, och gifvas åt sjuka: Zuckert. Cardanus gifver Haren och villsvinet första platsen bland fyrfota-djur. Oribasius håller Har-kött sundare än ox-kött. Haren har annan smak om sommaren, då han äger val af allahanda gräs, än om hösten, då han, jämte rågbrådden, får nöja sig med bark: Bjelke. De fläste Europeiske Nationer sätta värde på Harar. På Konung JOHANS taffel förtärdes, på et år, 541 Harar, och dessutom 1 1⁄4 tunna syltade Harar. Åt Hofstaten togos samma år från Hof-köket 307 färske, 1 fjärding syltade, samt 4 12 fjerding saltade Harar. Sv. Opbörd. I de äldre tider plägade man i Sverige koka svartsoppor på Hare: Ol. Magn. hvilke synas bordt blifva smaklige, emedan Buffon intygar, at Harens blod är sötare än alla andra kreaturs. Lahontan kallar Danmarks Harar undransvärdt förträffelige. I Holland framsättas Harar vid de präktigaste måltider, på flera sätt tillagade; dock söker man dertil unga och feta Harar, ty då Haren blir mer än årsgammal, får köttet en seghet: Houttuyn. I England anses Har-köttet godt och eftersökes mycket: Brookes; äfven i Skottland: Sibbald; men de gamle Britanner åto icke Harar: Cæsar. Frantsmännerne sätta ock värde på Harar, då de äro fete och under et års ålder: Nobleville. Buffon kallar derföre Har-köttet verkeligen förträffligt. Österländningarne däremot älska icke detta villebråd. Hvarken Perser eller Armenianer fråga efter Harar: Otter. Detta härrör dock icke af någon Physisk anledning; ty De Mirone intygar, at Hararne i Turkiet äro rätt läckre, och Chardin, at man i Mingrelien icke kan äta bättre villebråd än Harar. På högsta spitsarne af bergen Loch-Tay, uppehålla sig et slags Harar, långt smärre och qvickare än våra vanlige, samt mycket kosteligare til smaken. Desse äta ock honung: Pennant. Africanske Harar få godt intyg. De på Ön Sor, vid Senegal, äro af utvald smak och läckerhet: Adansson. På Guinea kusten äro de mycket välsmakande: Römer. Uti Churchills Saml. omtalas dock Guinea Harar, som likna de Europeiske, men äro af sämre smak. Manfolken bland Hottentotterne äta icke Harar: Kolbe. Återgår man åt Norden, så får man se Tartarer och större delen af Ryska allmogen rata Harar: Pallas. Grönländarne skola, enligt Crantz, hällre äta räfven än Haren, dock berättar O. Fabricius at de äta kokta Harar, samt i synnerhet anse det för en läckerhet, som finnes uti Harens första mage, då det ätes rätt. Hararne i Canada hafva ej den vilda smaken utan äro små och dålige: Schlözer. Hararnes kött är ganska godt i Surinam, och har under den torra årstiden, sin goda Fumet: Fermin. I allmänhet håller Paullini honorna för mindre goda än hanarna, och af dessa äro de smakligare, som uppehålla sig på högländta trakter och berg, emedan de där förekommande växter meddela köttet en bättre smak. Han anser ock de Harars kött för smakligare, som blifvit jagade. (b) Lepus Brasiliensis L. Tapeti liknar Hare och kanin i köttet och är rätt god: Piso, Marcgraf, Sauri. (c) Pennants Varying hare, skal, under den tiden han är hvit, hafva et outsäjligen osmakligt kött: Pennant. Uti Russ. Saml. sägas annars desse föränderlige harar hafva et hvitt kött, likt kaniners: Charlevoix, uti des Histoire de la Nouv. France, omtalar et slags Hare från Huronernas land, som skal sjunga likt en fogel, och hvars kött är ganska delicat.
↑ Denne är en verkelig får-art, och anses af de mästa nyare Auctorer för vara fårs stamdjur. De finnas vilde i Siberien, Kamtschatka, på Corsica och Cypern &c. altid på de högsta berg. Deras kött är verkeligen läckert: S. Gmelin. Om hösten få de 2 à 3 tums späck på ryggen, hvilket, så väl som sjelfva köttet, är förträffligt: Steller. Köttet kallas mört och välsmakande af Du Halde. Det kan ätas för Rådjur och har en synnerligen angenäm smak: J. G. Gmelin. I norra Asien räknas det bland de största läckerheter. Pallas fann lamben förträffliga, men köttet och fettet af de gamla fåren mindre angenämt, då det var kokadt, däremot rätt godt, stekt. Cetti berättar, at man i Sardinien håller detta djurs kött bättre än hjort och dof-hjort, och betygar at det verkeligen är en utvald spis.

[1] (*) Haren hade, hos de gamle Romare, et synnerligt företräde. Inter quadrupedes gloria prima Lepus: Martialis. Detta värde är väl mycket förminskadt, men Har-ungar, från tredje til 8:de månaden, räknas än i Tyskland för stor läckerhet, och gifvas åt sjuka: Zuckert. Cardanus gifver Haren och villsvinet första platsen bland fyrfota-djur. Oribasius håller Har-kött sundare än ox-kött. Haren har annan smak om sommaren, då han äger val af allahanda gräs, än om hösten, då han, jämte rågbrådden, får nöja sig med bark: Bjelke. De fläste Europeiske Nationer sätta värde på Harar. På Konung JOHANS taffel förtärdes, på et år, 541 Harar, och dessutom 1 1⁄4 tunna syltade Harar. Åt Hofstaten togos samma år från Hof-köket 307 färske, 1 fjärding syltade, samt 4 12 fjerding saltade Harar. Sv. Opbörd. I de äldre tider plägade man i Sverige koka svartsoppor på Hare: Ol. Magn. hvilke synas bordt blifva smaklige, emedan Buffon intygar, at Harens blod är sötare än alla andra kreaturs. Lahontan kallar Danmarks Harar undransvärdt förträffelige. I Holland framsättas Harar vid de präktigaste måltider, på flera sätt tillagade; dock söker man dertil unga och feta Harar, ty då Haren blir mer än årsgammal, får köttet en seghet: Houttuyn. I England anses Har-köttet godt och eftersökes mycket: Brookes; äfven i Skottland: Sibbald; men de gamle Britanner åto icke Harar: Cæsar. Frantsmännerne sätta ock värde på Harar, då de äro fete och under et års ålder: Nobleville. Buffon kallar derföre Har-köttet verkeligen förträffligt. Österländningarne däremot älska icke detta villebråd. Hvarken Perser eller Armenianer fråga efter Harar: Otter. Detta härrör dock icke af någon Physisk anledning; ty De Mirone intygar, at Hararne i Turkiet äro rätt läckre, och Chardin, at man i Mingrelien icke kan äta bättre villebråd än Harar. På högsta spitsarne af bergen Loch-Tay, uppehålla sig et slags Harar, långt smärre och qvickare än våra vanlige, samt mycket kosteligare til smaken. Desse äta ock honung: Pennant. Africanske Harar få godt intyg. De på Ön Sor, vid Senegal, äro af utvald smak och läckerhet: Adansson. På Guinea kusten äro de mycket välsmakande: Römer. Uti Churchills Saml. omtalas dock Guinea Harar, som likna de Europeiske, men äro af sämre smak. Manfolken bland Hottentotterne äta icke Harar: Kolbe. Återgår man åt Norden, så får man se Tartarer och större delen af Ryska allmogen rata Harar: Pallas. Grönländarne skola, enligt Crantz, hällre äta räfven än Haren, dock berättar O. Fabricius at de äta kokta Harar, samt i synnerhet anse det för en läckerhet, som finnes uti Harens första mage, då det ätes rätt. Hararne i Canada hafva ej den vilda smaken utan äro små och dålige: Schlözer. Hararnes kött är ganska godt i Surinam, och har under den torra årstiden, sin goda Fumet: Fermin. I allmänhet håller Paullini honorna för mindre goda än hanarna, och af dessa äro de smakligare, som uppehålla sig på högländta trakter och berg, emedan de där förekommande växter meddela köttet en bättre smak. Han anser ock de Harars kött för smakligare, som blifvit jagade. (b) Lepus Brasiliensis L. Tapeti liknar Hare och kanin i köttet och är rätt god: Piso, Marcgraf, Sauri. (c) Pennants Varying hare, skal, under den tiden han är hvit, hafva et outsäjligen osmakligt kött: Pennant. Uti Russ. Saml. sägas annars desse föränderlige harar hafva et hvitt kött, likt kaniners: Charlevoix, uti des Histoire de la Nouv. France, omtalar et slags Hare från Huronernas land, som skal sjunga likt en fogel, och hvars kött är ganska delicat.

[2] Denne är en verkelig får-art, och anses af de mästa nyare Auctorer för vara fårs stamdjur. De finnas vilde i Siberien, Kamtschatka, på Corsica och Cypern &c. altid på de högsta berg. Deras kött är verkeligen läckert: S. Gmelin. Om hösten få de 2 à 3 tums späck på ryggen, hvilket, så väl som sjelfva köttet, är förträffligt: Steller. Köttet kallas mört och välsmakande af Du Halde. Det kan ätas för Rådjur och har en synnerligen angenäm smak: J. G. Gmelin. I norra Asien räknas det bland de största läckerheter. Pallas fann lamben förträffliga, men köttet och fettet af de gamla fåren mindre angenämt, då det var kokadt, däremot rätt godt, stekt. Cetti berättar, at man i Sardinien håller detta djurs kött bättre än hjort och dof-hjort, och betygar at det verkeligen är en utvald spis.

[1]

[2]