Tobolsk en obehagelig kärrsmak, och på Kusten Coromandel äro dessa sistnämnda torra i köttet, äfven som de på Senegal äro hårda och förakteliga, lika så vid Valparaisso i Chili. Ehuru de på dessa ställen väl kunna vara af särskilda slag, så höra de dock til et och samma slägte, på samma sätt, som Francolinerne i Provence, hvilka äro en god del läckrare, hvarföre ock de Franske Kockarne bruka at fästa en vingefjäder vid steken, då den bäres in, för at dermed upreta appetiten (†).[1] Den
- ↑ Tetrao Francolinus L. var fordom, och är än ansedd för den yppersta läckerhet, särdeles den Joniska. Kejsarne och de förnämste Herrskaper i det fordna Rom voro, vid sina Festiner, särdeles mone at gifva Kramsfoglar och Francoliner: Bellonius . Horatii Attager Jonicus, tros varit denne fogel: Pocock. Galenus satte, i anseende til smaken, Francolinen näst efter Fasanen. Den var, i Gesneri tycke, den läckraste fogel. Olina intygar, at månge, i denna del instämma med Gesneri omdöme. Köttet skal tillika vara mycket sundt. Dukmont försäkrar, at Francolinerne vida öfverträffa Rapphöns, hvarföre Kockarne i Provence, plägade fästa en vingfjäder vid steken, då den inbars, på det man skulle deraf igenkänna en så dyrbar
finnes en större art-förändring, som är rätt god: Rzaczynski. I Tyskland gödes Vakteln med säd och blir särdeles tendre och välsmakande: Zuckert. I Österrike är denne fogel mycket värderad: Crantz. De Vaktlar, som om våren komma til Neapal från Africa, äro giftige, och måste födas 8 dagar med säd, innan de ätas: Ferber. Vaktlarne i Archipelagen inläggas i ättika och blifva mycket smaklige: Lüdeke. I Egypten äro de läckre den tid de få äta Milium: Alpinus. I Orienten äro de annars i allmänhet välsmakande: Hasselqvist, men icke i Bengalen: Luillier.
