Pyreneiska Ganga eller Arabernes Alcata, som också lyder under samma slägte, och utmärker sig mycket genom tvänne långa stjertfjädrar, har lika förträffelig smak, hvilken i öfra Ægypten stöder på krydder, lika som Rapphönsen på Martinique äfvenledes hafva god kryddsmak (*).[1]
- ↑ Utgifva ren tror sig böra nämna, at, uti Levanten, flera arter Rapphöns kallas Katha, och at ej allenast Pallas Tetrao Arenaria, utan ock sjelfva Vaktlen stundom under detta namn bortblandas. Den egenteliga Alchata är utmärkt med två långa stjert-fjädrar, och torde, om Utgifvaren icke mycket misstager sig, egenteligen vara en fjällfogel, eller åtminstone helst vistas på bergen. Foglen ätes mycket i Aleppo; men ej af Europeerne, som finna honom hård och torr: Russel, Latham. Bellonius omtalar et slags Rapphöns från Damas, som värderas högt för deras goda smak. (Detta lär vara någon annan). Shaws Kittawiah, som skal vara angenäm til smaken och lättsmäldt, är ej heller den rätta Alchata, utan Tetr. Arenaria; äfven
fogel. Köttet är läckert, lättsmäldt och gifver en god näring: Willughby. De Sicilianske Francoliner äro förträfflige: Reise durch Sicilien. På Cypern äro de vilda bättre än Rapphöns: v. Troilo. Äfven i Smirna: Monconys. Francolinens kött är delicat i Aleppo: Russel. Denne fogel älskar varma länder: Olinas. Tourneforts och Edwards’s Francolin (som Montbeillard kallar Francolin och påstår vara särskild ifrån Belons Francolin, som han Montb. kallar Attagas:) håller sig i de varma Europeiska länder, såsom Spanien, Italien, Sicilien, Rhodus, Cypern, Samos och Barbariet, Ægypten, Bengala &c. Det har i många länder blifvit förbudet, vid strängt vite, at skjuta den, för des läckerhet och rarhet. Des kött är af utvald godhet, och prefereras ibland för Rapphöns och Fasaner: Buffon.
