Dufvorna i Norra America, som vissa årstider komma framfarande i så förfärliga skarar, at de bortskymma solen och förmörka himmelen, görandes stor och mångfaldig skada på säd, ekoch bok-ållon m. m. ja på trädets grenar, hvarpå de slå ned, som ofta afbrytes af den otaliga dufvo-mängden. Pompadurs-dufvan på Ceilon har jämväl behagelig smak (*).[1] Vår Svenska Gök
- ↑ (*) a) Columba Oenas, tama Hemdufvan har et läderaktigt, svårsmäldt och osundt kött, då den är gammal: Crantz, Zuckert; men ungarne äro deremot möre, lättsmäldte och mycket födande: Sauri. Den vilde art-förändringen är deremot delicat och mycket smakligare än de tama, så framt man icke träffar någon särdeles gammal fogel: v. Rohr. På Konung JOHANS taffel åtos på et år, 1411 Dufvor: Sv. Opbörd. Nu mera utgöra icke Dufvor något synnerligt föremål för Svenska hushållningen. Dufvors kött anses i Frankrike så föga, at de gamle ej ätas, om icke midt i vintren. Men ungarne blefvo, såsom Bruyerin intygar, ätne, emedan de än voro ofjädrade, och det utan at man borttog innanmäten. Willughby fann Franska Dufvorna ganska goda, och räknar dem bland de bäste kött-rätter, fast de voro något hårdkokte. Spanske Dufvorna äro excellente: Rel. d’une Voy. d’Espagne. Skogs-dufvorna i Biscaya äro rätt goda: Bowles. Genom hela Italien äro Dufvorna stora, feta och ganska goda: Keyssler.
öfver 40 år gamla, hvilka äro oätelige. Kammen och det, som hänger på halsen, såsom Kalkon-tuppen, hålles för så kostelig läckerhet, at ingen må få äta det mer än Öfverheten i landet, til hvilken alla dessa hufvud måste aflemnas vid svårt ansvar: Dieshorn. Valentyn har ätit Casuarii kött, och funnit det hvitt, fett och godt, men något fränt och fade, senigt och hårdt, särdeles på de gamla: Valentyn. Casuarii kött smakar som fläsk: v. Vicken.
