Husdufvorna i Rom äro så goda, som på något annat ställe: Rajus. Dufvorne äro det bästa som fås imellan Rom och Neapel: Burnet. I Mingrelien blifva Skogs-dufvorna ganska feta af ållon, dem de svälja hela: Chardin. I Bithynien åt Tavernier vilda Dufvor, så stora som höns, af ganska god smak. (Af en annan art). De blågröna Skogsdufvan på Amboina har et hårdt och svårsmäldt kött, men får den en dag hänga i luften, eller nedgräfves den en natt, så blir det mört och välsmakande, särdeles bröst-stycket: Walentyn. Et slags Skogsdufva på Isle de France finnes rätt delicat til smaken: De la Caille. Balby säger, at Peguanerne hålla Dufvor så kräseliga, at de ej borde säljas til Utländningar. Vi gå vidare til de Africanske Dufvor. I Egypten värderas de mycket, och det, i Maillets tanka, med skäl, emedan de äro en af landets bästa mat-ämnen. De äro där ganska goda at äta: Alpinus. Men då Thevenot. skrifver, at Dufvorna i Egypten icke duga, gäller sådant blott för en viss tid. Stauning skrifver ock, at de, en viss årstid, äro hårde och oätelige, och det lärer varit denna årstid, som äfven Norden försökt dem, emedan han fann dem så hårda, at de ej kunde ätas. Adanson tillägger deremot Senegals Dufvor une delicatesse achevée. Capska Dufvorna äro, enligt Kolbe, rätt goda at äta. Chilis Dufvor hafva en besk smak: Frezier. Skogsdufvorna i Peru äro åter ganska goda: Bouguer. De tama Dufvor i Surinam födas med Mays, hvaraf de blifva finare och läckrare än i Europa: Fermin. Af vilda Dufvor finnas i Surinam flera arter som hafva et öfvermåttan läckert kött: Fermin. Skogs-dufvorna i Cayenne hafva vissa årstider godt kött, då det har smak af de frukter, dem de ätit: Des Marchais. Det samma gäller om Barbados vilda Dufvor: Liger. Oldmixon kallar Barbados Dufvor en härlig mat. Då Skogs-dufvorna på Guadeloup äta frön af Campeche-trädet, blir deras kött fett och får en angenäm Muskat eller Neglike-lukt: Labat. Detta gäller ock om Dufvorna på Ön St. Thomas, som stundom blifva så feta, at de
