små flytt-foglar i Norra America, som Bossu kallar Becfraises, af det de så girigt äta smultron. Bec-crochu, en fogel i Louisiana, har på sin lott at äta kräftor, och des kött smakar ock af kräftor. Fåren i Montpellier få sitt smakeliga kött af Rosmarinen de hafva tilfälle at
foglen, uti Bourgogne, anses för en måttelig välfägnad. Däremot skal foglen vara saftigare och smakligare den tid han lefver af Insecter. I denna sednare omständighet kan Utgifvaren icke instämma, och hvad enebärens verkan angår, så beror omdömet af olika smak. Det är mycket naturligt, at läckrare föd-ämnen böra förbättra köttets egenskap, och man håller med skäl denna Turdus, för en af de bästa. Den visar sig endast om vintren i Carolina och är då nog fet och förträfflig: Brickell. c) Turdus musicus L. jämföres af den store kännaren Apicius med Becfiguen. Blir ganska fet af vindrufvor: Halle. Denne blef ock gödd i Rom. Zuckert räknar honom bland de läckraste och möraste foglar, särdeles då han ätit enebär. Rajus gör denna til föremålet för Martialis ord: Inter aves turdus &c. och kallar honom öfvermåttan delicat. Brookes kallar des kött lättsmält och födande, med tilläggning, at det får af många företräde för alla andra foglars, särdeles om vintren. Liger säger, at det är af utvald smak. Albin kallar det begärligt för des läckerhet. Den finnes ock excellent på Carolina: Brickell. d) Turdus Iliacus L. Kleran, serveras på de förnämsta bord, för des läckerhet: Nobleville. Uti Bourgogne är denne trast den läckraste af hela slägtet och af en ganska fin smak: Montbeillard. Zorn skrifver, at des kött är et af de läckraste. Däremot intyga Zuckert, Willughby och v. Linné, at des kött har någon beskhet, som gör det mindre smakligt och begärligt. Detta måste härröra af födans egenskap, och denna art lefver mäst af enebär i våra orter. e)
