kosteligt kött, då de endast födas med mjölk? (†)[1] I Abyssinien göder man härmed stora oxar, för at få deras kött til högsta fullkomlighet.
- ↑ (†)
Får-köttet i Lima är ganska godt: Ulloa. I Brasilien fett, men ej så godt, som det Europeiska: Barlæus. I Virginien icke sämre än det Europeiska: Burnaby. Man vil ock särskildt handla om den besynnerliga artförändring af Får, hos hvilka alt fettet nästan blifvit concentreradt vid svantsen. Ovis Laticauda L. At den blott är en art-förändring är ingen tvifvel, samt at Asiens salthedar, dertil hufvudsakligt bidraga, fast sådane Får och finnas i Africa. Detta fett, innan svantsen blifvit aldeles utväxt, smakar som märg: Chandler; den är en läckerhet: Meister, Harcourt, Pennant. Men sjelfve Fåren skola i Persien blifva sämre än Europas. Lettr. edif. Äfven i Turkiet: Busbeque. Russel säger, at substancen af denna fetma är midt imellan talg och märg, ätes aldrig ensam, utan jämte magrare mat och ofta såsom smör. I China räknas desse Får för läckrare än någorstädes: Osbeck. Hos Mongolerne är äfven köttet förträffligt: Martini. Hvarföre de hos dem hållas bäst, näst häst-kött. De äro ock Buräternas hvardags mat: Georgii. De Kirgisiske Fårens kött, med stora hufvud, hängande öron och fett-svants, öfverträffa de Ryska så til storlek som smak; öfvergå ock de Circassiske: Rytschkow. De äro til köttet sötare än de Europeiske: Georgii. Det samma gäller ock om Kalmyckernas bredsvantsade Får: Salm. von Goch. Detta kan förmodeligen endast förenas dermed, at desse sistnämnde, uti Tatariske öknarne hafva et bete, som öfverträffar andra mera vestliga trakter af N. Asien. Utgifvaren tror sig ock behaga Läsaren, om han, utur sina egna samlingar, anför en lista på den olika vigt, som hos Auctorerne funnits på detta Fårs svants. Den utsättes af Korte från 5 til 10 Lisspund, af Troilo til 11; af Sparrman från 5 til 12; af Russel från 15 til 30; af Albuquerque til 15; af
